Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘välfärd’

Tänk alla CV som rekryterare tvingas läsa varje dag där det står floskler om att man är kreativ, gillar att ha många bollar i luften, att man är flexibel, social bla bla bla.
Detta är ju just floskler som man förväntas skriva och som förväntas vara en tillgång och det är det kanske på många företag, men hur hittar man guldkornen, de riktiga, de som verkligen skulle vara en tillgång på företagen, genom detta floskelträsk.

Det gör man inte, om man inte har en otrolig tur och det är därför som detta floskelträsk måste försvinna och man måste tillåtas att vara och visa sig själv ur en annan sida än just dessa floskelträsk, som i slutändan bara blir ytligt, flamsigt och en arbetsplats fullt med ja-sägare.

I mitt CV skulle det stå att ”Jag gillar inte att ha många bollar i luften, jag gillar att ha en, men den koncentrerar jag mej på till 100 %, däremot kan jag ha många olika tankar i huvudet, både för och emot, som jag kommer fram till om jag tillåts tänka. Jag är inte speciellt social och avskyr mingel och ytliga sammankomster, så dessa undanber jag mig med det bestämdaste. Det betyder inte att jag isolerar mig, men jag måste få arbeta ifred.”

Den här flåshurtiga optimist-klyschan att ”allt ordnar sig” tror jag inte heller på, för det gör det inte utan att man gör något själv och att det optimistiska tänkandet på ett företag skulle jag själv se som ett problem om alla var det, om alla medarbetare var likriktade åt det hållet, för i min värld, om nu inte allt ordnar sig, var gör man då? Är man beredd på ett alternativ?

Jag ser mig som pessimist, men det betyder verkligen inte att jag inte jobbar eller engagerar mig till 100% för det jag tror på.
Jag har stor inlevelse och empati för det jag verkligen tror på, men det betyder också att jag under arbetets gång, i huvudet, alltid har alternativ, alltid har andra lösningar om den inslagna vägen inte fungerar, för vi pessimister tror aldrig på den lätta vägen, ”så här lätt kan det inte vara, den här vägen går nog inte” och går det så lätt, känner vi misstro mot det också, ”det måste vara något fel, så här lätt kan det inte vara, det här genomslaget får nog inte inlägget”

Jag vill mena att trots att vi pessimister kanske inte alltid är så snabba i tanken, betyder det inte att vi inte tänker, engagerar oss, så när vi verkligen tycker en sak, då finns ett verkligt engagemang där, då flamsar vi inte hit och dit, vi står för vad vi tycker, oavsett vad majoriteten tycker. Vi kan stå ensamma mot en hel skock och vi är inte intresserade av mass tyckande.

Tyvärr är inte samhället så värst toleranta mot att man bryter mot normer och helst ska alla gå i samma fåra.
Ett exempel är väl normen för kvinnor, där normen är att visa så mycket av kvinnan, helt så avklädd som möjligt.
Däremot de muslimska kvinnorna, som bär niqab eller hijab, blir trakasserade för att de är muslimer, men också för att de med sina kläder ska påvisas att de är förtryckta.
Är inte det ett förtryckande kvinnoideal att kvinnor ska bära kortkort, reklam som visar på halvnakna kvinnor?
Varje dag ser jag unga tjejer som har minimala kjolar på sig, men man ser hur obekväma de egentligen är, för de går och drar i dessa kjolar hela tiden.
Normen är att har man minimalt med kläder är det ok för en kvinna, men mycket kläder, som döljer det mesta, kritiseras och är inte ok, för det ses som förtryck.
Kanske är det förtryckande för mannen att han inte få se tillräckligt, men vad säger det om vår kvinnosyn, att kvinnan är till för mannen.

Jag har slutat med att följa normer och påbud om hur man ska vara, jag har helt enkelt lessnat på denna likriktning och masshysteri om att vi ska vara så förbannat lika.

Min alkoholkonsumtion är minimal, men jag är inte nykterist, jag har helt enkelt lessnat att dricka
Alla ska ha smartphone- jag har ingen, alla har Facebook-jag raderade mitt konto i februari 2013.
Kolla när ni är ute hur många som stirrar på sin smartphone hela tiden, hur mamma och pappa stirrar på dessa medans barnen pockar på uppmärksamhet, ”mamma, mamma, mamma, pappa, pappa, pappa”.
Jag brukar tänka att stackars barn
Alla ska vara online, alltid tillgängliga, t.o.m på semestern, jag undrar, varför?

Jag tror på en klyscha, nämligen den att det man saknar mentalt och känslomässigt, det ersätter man med prylar.
Ju mer prylfixerat ett samhälle är, ju mer saknas det själsliga, det mental.

2011 startade det arabiska uppvaknandet i Tunisien och några månader senare störtades den tunisiska diktatorn och att det lyckades var för att det tunisiska folket var eniga i att störta diktaturen.
I Tunisien kanske inte alla kan köpa det senaste inom mobiltelefoni, eller den senaste datorn, eller bilen, eller vad det nu är inom prylträsket, men de har något som vi inte har här i Sverige, ett jävlar anamma, en vilja till förändring, att det är slut med att kröka rygg för överheten och ska man göra förändringen ska man göra den tillsammans.
Här i Sverige finns inte det, vi tycker oss leva i de bästa av världar och det gör vi självklart om vi jämför med helvetet i Syrien, men det personliga, samhörigheten med andra, att vi kan förverkliga och förändra och viljan, det finns inte här.

Det är mental istid här, där allt ska vara som det är, ingen utveckling ska ske, utom på det tekniska området, men jag tackar gud för att våra farföräldrar ändå, trots elände och fattigdom, förändrade Sverige.

Jag är bekymrad över framtiden, hur mina barnbarn ska få det för som jag skrev tidigare, allt löser sig inte, framtiden blir vad vi gör den till och nu görs ingenting.

Annonser

Read Full Post »

Nästan två månaders tystnad på bloggen och en semesterperiod är tillända, men bloggen är i allra största mån levande och det kommer den att vara för överskådlig framtid.
Som livet är självt, går aktiviteten på bloggen upp och ner, men att det varit tyst betyder inte att det varit tyst i  min skalle.

Jag har mina ämnen som jag skriver om här och mina intresseområden och dem har jag följt med i under hela sommaren, Syrien, där inbördeskriget fortsätter med oförminska styrka och grymhet, där 100 000 strecket i antalet dödade för länge sen har passerat och en omvärlds passivitet inför dessa grymheter fortsätter och har fått mej att inse att omvärlden kommer inte att ingripa för att få slut på dödandet.

Vilken sidan man nu än stöder i detta inbördeskrig, så borde alla, med någon som helst självaktning, kräva att omvärlden ingriper, om inte för att stödja det syriska folket, att visa att man högaktar det syriska folket, men istället visar man en förakt, en likgiltighet inför det som pågår.
Har man sett bilderna från Homs, helvetet på jorden, Aleppo, också helvetet på jorden, Idlib, Deera, Damascus förorter, så inser man att det finns inte bara ett helveten i Syrien, det finns en massa helveten.

Staden Homs är i det närmaste lagd i ruiner, Homs påminner om Dresden efter de allierades fruktansvärda flygbombningarna i slutbeskedet av andra världskriget, men i fallet Homs är det landets egen regim som står för förstörelsen, med artilleri och flygattacker dagligen.

Jag har under en längre tid varit desillusionerad över den s.k. fria världen, alltså väst och har för länge sedan sett igenom deras hyckleri och oändliga ordbajseri om demokrati och frihet.
Det är inget annat än tomt prat.
Men omvärldens passivitet och hyckleri i fallet Syrien har på alla sätt fått mej att tappa all respekt och allt tro på den s.k. fria världen.
Den sista spiken i kistan är i slagen och alla broar är brända och det enda som återstår är FÖRAKT.
Det föraktet innefattar, USA, FN, EU och den svenska regeringen.

Nu ett helt annat ämne, men i grunden handlar det om vår syn på oss själva, i Sverige, som hos svenskar ses som frihetens och demokratins högborg på jorden.
Javisst handlar det om mitt hatobjekt, den svenska självbilden och den äckliga svenska självgodheten.

Jag tar upp ett ämne som svenska alltid dra fram som något världsunikt svenskt, den svenska jämlikheten.

Har ni tänkt på hur ofta man får höra hur man förfasar sig över hur förtryckta muslimska kvinnor är, som är tvingade att bära  niqab, att de har heltäckande kläder, stackars dem.

Den svenska kvinnan däremot, hon är fri, fri att skylta med sin kropp på stora annonspelare, iklädd bara minimalt med kläder, och unga tjejer som känner sig tvingade att ha kortkorta kjolar, men man ser hur dom drar i dom, för de känner sig inte hemma i dem.

Ser ni paradoxen, Här ses det som frihet att kvinnor exponeras sexuellt, som frihet att ha så lite kläder på sej som möjligt,  men om en kvinna har för mycket kläder på sig, då är hon förtryckt.
Snacka om jämlikhet, den svenska kvinnan ska exponeras för mannen.

Hur många kvinnor utsätts för misshandel i hemmet?
Hur många kvinnor dödas av sin partner?

Jag har hört svenska män tala om kvinnor på ett sätt som man inte tror är möjligt och hur de ser på kvinnor som några som finns till för männen.
Dessa män är inga män i mina ögon, de är monster, men de finns i samhället och de behandlar kvinnor som skit, som en egendom.

Så slänga bort den svenska självgodheten om Sverige som jämnställdhetens högborg på jorden och inse att här, liksom i alla länder, är kvinnor diskriminerade.

Så här är det, en del muslimska kvinnor är förtryckta av sina män, andra inte, en del svenska kvinnor är förtryckta av sina män, andra inte o.s.v.

Så kan vi gå från land till land, världsdel till värdsdel.
Strukturen är ojämnlik där som här i Sverige.
Förtryck mot kvinnor förekommer både i muslimska länder, som kristna.

Det är inte religionen som förtrycker, det är människorna.
Förtryckarna kan läsa Koranen och Bibeln som fan själv för att uppnå sina syften, makt.

Så skilj på religion och människor och ni inser att allt inte längre är så enkelt, som att en muslimsk kvinna med niqab, automatiskt är förtryckt, hon har kanske valt det självt, för att inte exponera sin kropp för männen och det är väl ändå hennes val, det ska väl vi inte ha några åsikter om.

Men så är det nu i vår tid, att alla alltid ska ha en åsikt om allting, alla ska betrakta varann och sätta etiketter på varann för att bekräfta sig själva.
Att se en tjock människa kan för vissa bli en upprymd känsla, att ”jag är minsann inte så där tjock, gud va jag e bra”

Eller åka omkring i en flott stadsjeep mitt i stan, ”titta på mej”

Allt handlar om bekräftelse, att synas, för i grunden känner dessa människor sig osynliga, ingen ser dem.

Så där var man väl en gång, men idag skiter jag i vad folk tycker om mej, hur de ser på mej, vilket intryck de får av mej.
Jag har inte tid med sånt, jag har inte tid att delta i det livsspelet, för det ger mej inget.

De i-landsproblem som finns här intresserar mej inte, fredag/lördagsfyllan intresserar mej inte längre, för jag har inget behov av att synas och höras, trots att jag på inget sätt är folkskygg.

Vad uppskattar jag?
Familjen, tystnaden, ensamheten, förkovrandet, kort och gott, jag är nog en bohem.
Tråkigt tycker du, ja tyck det då, mej rör det inte.

Ja, det var allt för den här gången och en sak är helt säkert, det kommer mera.

Read Full Post »

Politiker och partier är fega, de har inga visioner och alla går i kapitalismens ledband.
De fjäskar för storfinansen, de ler tillsammans med ”herrarna” och lovar dyrt och heligt att de ska förbättra deras villkor.

Nu senast fick vi reda på att den socialdemokratiska f.d ekonomisk-politiske talesmannen Tomas Östros blivit VD för Bankföreningen.
Att som förut ha kritiserat bankchefernas rekordbonusar, försvarar han nu dessa, jag säger, inte konstigt man blir revolutionär.

Jag mår verkligen illa av banden mellan politiker och storfinansen och att all politik ska utgå från kapitalisterna, att de besitter någon slags sanning.
En sak kan konstateras som sanning, deras utgångspunkt, alltid, är att tjäna pengar till sig själva och sina aktieägare, vare sig de är företagsledare eller bankchef. Sen kan de rapa ut vad som helst för att det ska låta bra och lura oss, men utgångspunkten är bara att vinsten ska öka.

Att storfinansen har sina supportrar i den nuvarnade regeringen är väl ingen nyhet, borgarna har alltid och kommer alltid att slicka  storfinansens rövar och skita i oss vanliga döingar. För dem är vi inget annat än humankapital, ett vertyg för att göra kapitalisterna rikare och vi ska bara arbeta och hålla käften.

Det som gör mej så heligt förbannad är när den s.k röd-gröna oppositionen också står och ler och fjäskar för storfinansen och går med på privatiseringar och upphandlingar, när de egentligen borde vara emot detta amerikaniserande av landet.
Vänsterpartiet är väl det parti som står vid sidan av de andra oppositonspartierna och faktist vågar gå emot strömmen, men de är just nu allför små.

Vägvalet inför nästa val borde vara detta:
Fortsatt nermontering av det som fortfarande återstår av välfärden, eller en kraftig utbyggnad av välfärden, men med höjda skatter.

Alliansen har ju totalt misslyckats med sin politik med sänkta skatter och mer jobb.
Trots skattesänkningar så minskar inte arbetslösheten och arbetslösheten bland unga är högs i Europa.
Landstingen och kommunerna ekonomi visar röda siffror, ett resultat av sänkta skatteinkomster och det ser vi i försämrad sjukvård, sämre skola, jakten på sjukskrivna, sänkta pensioner, försämrad vård av äldre, folk som blir nobbade av socialen och ökad barnfattigdom.

Mot det borde det stå en opposition som är ärlig och säger följande:
”Vi vill öka välfärden, vi vill öka anslagen till vården, öka anslagen till skolorna, låta folk som är sjuka få koncenterara sig på sin sjukdom och sluta oroa sig för sin ekonomi, trygga pensionerna, och bekämpa klassklyftorna i samhället, MEN DÅ MÅSTE VI HÖJA SKATTERNA.”

Man kan inte sänka skatterna och samtidigt få bättre vård, skola och omsorg, det går inte, man måste välja antingen eller.

Om den samlade oppositionen hade den ärligheten, det jävlar anamma i sej och förklarade det, tror jag de skulle sopa banan med alliansen i nästa val.

Men vad gör S och MP?
Jo de säger att de sänkta skatterna ska ligga kvar, men ändå ska allt bli bättre.
Vi ska få bättre sjukvård, bättre utbildninga, de äldre ska få det bättre, alla ska bli så nöjda och glada, bära vi väljer dem.

Vad säger detta?
Jo att vi har en regering och opposition, minus vänsterpartiet, som egentligen är rörande överens om den ekonomiska politiken.

Det här kommer att straffa sig, både för alliansen och oppositionen med sänkt engagemang från oss, där soffan blir ett bättre alternativ än valurnorna.
Vad vi än röstar fram, förändrar det ingenting och jag blir bara mer och mer revolutionär.

Read Full Post »

Nej nej, jag är INTE kommunist, har aldrig varit och kommer aldrig att bli och för mej är kommunism och nazism samma människoföraltande skit och måste krossas.
Nä, jag tänker på en folklig revolution, av oss, för oss och inspirationen får jag från Tunisien, Libyen, Egypten och den nu pågående revolten i Syrien.

Dessa revolutioner är ett resultat av lång tids missnöje, men visar samtidigt att allt är möjligt, bara vi står enade och vill samma sak.

Varför vill jag då ha revolution i Sverige, det kommer väl aldrig att hända, vi som har det så bra?

Ja är det något land som en revolution just nu är helt otänkbart i, just nu, så är det väl i landet lagom.
Men jag säger det ändå, LÅT OSS GÖRA REVOLUTION.

Det finns två lägen att se på Sverige idag, det ena är att se verkligheten som den är, eller att sitta i sin bubbla och välja att inte se.
Jag ser verkligheten som den är och jag ser inget bra land längre.

Välfärden är nermonterad, kvar finns spillrorna av den välfärd vi en gång hade och att gå in på att bevisa att så är fallet tar alldesles för lång tid, men jag ska ge några exempel.

Arbetsmarknaden idag består av ett A och ett B-lag, nej fresten, även ett C-lag.

A-laget består av tillsvidareanställda på heltid, som har sin jobbtrygget ordand, än så länge, för det blir allt vanligare att heltidare sägs upp och sen blir anställda på bemanningsföretag, med provanställning och osäkrare arbetsförhållanden.
Lägg till att delar av regeringen vill luckra upp LAS och att fackets makt minskar, så har vi snart en arbetsmarknad med stor ovisshet.

B-laget består av mestadels ungdommar som arbetar med urusla förhållanden, deltid och visstidsanställningar och där vill samma delar av regeringen dessutom vill sänka ingångslönerna för ungdommarna.

C-laget består av papperslösa flyktingar och arbetare utifrån som inte har kollektivavtal och deras förhållanden kan mest liknas vid slavkontrakt.

Sen om vi blir sjuka, där vi har ett system där vi inte får vara sjuka nån längre tid, för då kommer stupstocken och då får vi gå till socialen, där vi blir hänvisade till frivilligorganisationerna för att få mat för dagen.

Den som påstår att det inte finns klassklyftor och fattigdom i Sverige lever i sin bubbla och tror sig vara oantastbar och till er vill jag säga:

Livet är att går på en knivsegg, det gäller att hålla balansen och att gå rakt fram och du får absolut inte göra några misstag på livets vandring, för då faller du och slår dej hårt.

Det är otroligt lätt att ramla, det kan vara sjukdom, arbetslöshet, familjetragedier och det här kan hända oss alla, ingen är imun.
Det är så lätt att tycka en massa om dessa människor och se sej själv som mer värd äm dessa, att se dessa som misslyckade människor.

Att tycka en massa om dessa människor talar mer om hur betraktaren är än den betraktade och det finns något äckligt lutherskt i fördömmandet.

Ni som lever i bubblan, som bara bryr er om alkoholen, smartphonen och appen, senaste stadsjeepen och flådigaste villan och hippa barnvagen, vet ni en sak? Det där betyder inget i det stora hela.
Det där är matriellt och inget man får ta med sej när vi står framför vår skapare, framför honom är vi alla lika nakna.

Kanske är jakten på det matriella ett bevis på den menatala fattigdommen som brer ut sej, individualismen, det ständigt  JAG JAG JAG och det kompakta ointresset för sina medmänniskor.
Att en människa kan bli misshandlad bland en massa folk där ingen ingriper är ett bevis på detta.

För min del har jag stannat i den matriella utvecklingen, för jag vill inte hänga med längre och om det inte var för familjen, som jag prioriterar före allt, skulle jag bli autonom.

Men än så länge har jag en brinnande låga inom mej att förändra och därför finns denna blogg, för vad har vi för allternativ, när vi har våra barn och barnbarn.

Nu till revolutionen och slutklämmen

*Blir du inte provocerad av att ”herrarna” inom finanssektorn roffar åt sig bonusar, samtidigt som vi ska hålla igen?
*Blir inte du provocerad när riskkapitalister låter din mamma eller pappa ligga i sin egen skit, bara för att aktieägarna ska bli rikare?
*År du inte trött på dessa ständigt leende politiker som tycker du ska slita ut dej till 75 år, samtidigt som de själva får en fet pension efter två mandatperioder?
*Är du inte trött på dessa osynliga bojor du ständigt bär omkring med, som krossar dina drömmar, som begränsar ditt liv och håller dej fast i den situation du befinner dej i?
*Blir du inte förbannad av att det faktiskt finns barnfattigdom?

Det här är faktist en grogrund för revolution, om inte nu så borde detta vara en grund för protester och demonstrationer.

Jag undra bara, Var går din gräns?

Read Full Post »

Idag är det lördag den  21 januari, klockan är snart 0700 på morgonen och Juholt ska hålla någon sorts pressträff o Oskarshamn klockan 15:00.
Kanske avgår han där, vem vet, men om han gör det är mycket i mitt inlägg irrelevant, men mycket också inte..vi får se, jag skriver ändå detta inlägg som om Juholt sitter kvar.

På fredagen gick (S) partisekreterare Carin Jämtin ut och sa att VU har fortsatt förtroende för Håkan Juholt, utan att han var med  själv, han hade åkt ner till Oskarshamn för att vila upp sig, efter 2 arbetsdagar behövde han vila upp sig efter en lång ledighet under jueln. Ja herre gud, vem behöver inte vila upp sej.

Ända sedan Juholt valdes till partiledare så har han visat att han inte varit vuxen uppgiften och det konstiga är att VU inte avsatte honom förra gången, efter historien och att han tagit ut extra pengar för sin lägenhet, det visade på ovanligt dåligt omdömme.
Vad hade hänt om jag gjort något liknande med t. ex Förnedringskassan.

Kanske visar det på att det inte finns några klara ledarfigurer inom (S) längre, man får hålla på det man har, vad vet jag och egentligen borde jag inte bry mej om ledarkrisen i (S) alls, den borde vara lika ointressant för mej som ledarkrisen inom (Kd), men det finns en väsentlig skillnad här.

Jag har inte varit Socialdemokrat sedan 1981 då jag lämnade SSU och det har aldrig varit aktuellt att bli det igen, för jag anser att partiet blivit för allmänborgerligt.

MEN och det är här partiets ledarskapsproblem bli mina problem då jag rösta r på oppositionen.
En röst på oppositionen blir också indirekt en röst på oppositionens statsministerkandidat, eftersom (S) än så länge är det största oppositionspartiet.
Och jag kan inte för mitt liv se Juholt som statsminister i Sverige, han skulle inte klara uppgiften och förtroendet för honom finns inte hos mej, så därför blir jag frustrerad då ledamöter i VU mer verkar se till Juholt själv  än till partiet.

Partimedlemmarna inom VU och andra ledande socilademokrater har fortfarande en självbild av sitt parti som det enda, statsbärande partiet, en uppblåst och självgod bild av sig själva och en uppblåst bild av, att det är egentligen inte partiets politik det är fel på, utan oss väljare, som är så dumma så att vi inte fattar det.

Under dessa omständigheter är det bra att partiet är nere och krälar i 23% i opinionsmätningaran, men en katastrof för oss som vi ha en annan regering efter valet 2014.

Så med Juholt vid rodret kan Reinfeld C/o skratta varje morgon till jobbet och varje kväll hem från jobbet, för valet 2014 är redan vunnet och fyra år till med Alliansregeringen till 2018 med allt vad det kommer att innebära för oss vanliga döingar.

Nu är det 2.5 år kvar till nästa val och ska oppositionen ha en chans att vinna valet 2014 måste en ny partiedare för (S) komma snabbt, så vi kan lämna den här personstriden bakom oss och börja agera opposition, för det finns mängder med frågor som bara vänta på att belysas, såsom äldrevården/Carema, Europakten, vinster i offentlig vård, utförsäkringarna inom Förnedrigskassan osv.

Det finns mängder med områden där oppositonen kan gruppera sig och belysa och komma med alternativ, men då behövs en ledare inom (S) som är trovärdig och som inte har lik i garderoben, som denna.

Read Full Post »

Så här dan före dan före dan före dopparedan vill jag önska alla läsare här på min blogg en riktigt GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.

Jag har nu haft denna blogg några år och jag har till och från skrivit önsom lite, önsom mycket, beroende på vad som intresserat mej.

Det har skrivits mycket om Israel/Palestina, Wikileaks, USA, Ryssland, Darfur, Burma m.m, men också om Sverige och den svenska inrikespolitiken.

Det kommer jag att fortsätta med under 2011, men med ryckighet, vilket betyder att ibland skrivs det nästan inget här på en månad, men sen släpper fördämmningarna och då blir det flera inlägg i veckan, som sagt beroende vad som engagerar mej.

En sak är iallafall helt säkert, denna blogg kommer fortsätta, kanske inte i evigheter, men nära på, för även om det blir långa pauser, så har jag inte hjärta att lägga ner den och jag vill inte det heller, för denna blogg är min säkerhetsventil, där jag kan få utlopp för allsköns åsikter och reaktioner.

Så än en gång, GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR, så ses vi 2011

Read Full Post »

Varför kan inte ett parti som säger sig stå på de svaga och utsattas sida, locka till sig väljare efter 4 år med borgerligt styre?
Ett borgerligt styre som ökat klassklyftorna, orsakat klappjakt på sjukskrivna, ökat arbetslösheten och sist men inte minst, ett anställningsklimat som hårdnat och då menar jag att företagarna vädjar morgonluft om LAS.
Anställnings tryggheten ska bekämpas genom att avskeda folk ur företagen och sen kalla in bemanningsföretag, med samma anställda som förut, typ Marabou.

Med dessa tre exempel borde (S) inte backa i valet, utan öka, men istället ökar Alliansen och behåller regeringsmakten.

Varför i hela friden händer detta?
Jag ät helt övertygad om att (S) är i otakt med folket, alltså dem som (S) borde få stöd av.
(S) har anammat Alliansens retorik och vill spela på deras planhalva, att attrahera medelklassen och av någon märklig anledning vill (S) bli ett mittenparti.

Varför ska vi ha ytterligare ett mittenparti, när vi mest av allt behöver ett arbetarE-parti, ett parti för det arbetande, de arbetslösa, de sjuka, de funktionshindrade, de hemlösa, de ekonomiskt svaga.
Det är för dem, med dem som (S) har sin bas.

I det här valet pratades om pengar pengar pengar, vem som kunde ge MEJ mer i plånboken och det var i slutet av valrörelsen som de rödgröna tog upp det som de skulle gjort under hela valrörelsen, regeringens omänskliga sjukföräkring-reform.

Jag känner att dessa 4 år som vi har framför oss blir jävliga år, där regeringen än mer kommer att montera ner det sista resterna av välfärden och än mer sjukskrivna kommer i kläm och blir utförsäkrade.
Och allt detta för att få råd med mer skattesänkningar.

4 år…framtiden ser dyster ut, men hade jag varit fransman hade jag ändå känt ett engagemang, stora demonstrationer pågår runt om i Frankrike mot regeringesn politik, men här i Sverige ser jag inget sådant engagemang, bara sköt den själv och skit i andra.
Undra vad som krävs för att svensken ska slå näven i bordet och säga” nu räcker det”?

En folkfront mot regeringens politik-NU

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: