Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialdemokraterna’

Tänk alla CV som rekryterare tvingas läsa varje dag där det står floskler om att man är kreativ, gillar att ha många bollar i luften, att man är flexibel, social bla bla bla.
Detta är ju just floskler som man förväntas skriva och som förväntas vara en tillgång och det är det kanske på många företag, men hur hittar man guldkornen, de riktiga, de som verkligen skulle vara en tillgång på företagen, genom detta floskelträsk.

Det gör man inte, om man inte har en otrolig tur och det är därför som detta floskelträsk måste försvinna och man måste tillåtas att vara och visa sig själv ur en annan sida än just dessa floskelträsk, som i slutändan bara blir ytligt, flamsigt och en arbetsplats fullt med ja-sägare.

I mitt CV skulle det stå att ”Jag gillar inte att ha många bollar i luften, jag gillar att ha en, men den koncentrerar jag mej på till 100 %, däremot kan jag ha många olika tankar i huvudet, både för och emot, som jag kommer fram till om jag tillåts tänka. Jag är inte speciellt social och avskyr mingel och ytliga sammankomster, så dessa undanber jag mig med det bestämdaste. Det betyder inte att jag isolerar mig, men jag måste få arbeta ifred.”

Den här flåshurtiga optimist-klyschan att ”allt ordnar sig” tror jag inte heller på, för det gör det inte utan att man gör något själv och att det optimistiska tänkandet på ett företag skulle jag själv se som ett problem om alla var det, om alla medarbetare var likriktade åt det hållet, för i min värld, om nu inte allt ordnar sig, var gör man då? Är man beredd på ett alternativ?

Jag ser mig som pessimist, men det betyder verkligen inte att jag inte jobbar eller engagerar mig till 100% för det jag tror på.
Jag har stor inlevelse och empati för det jag verkligen tror på, men det betyder också att jag under arbetets gång, i huvudet, alltid har alternativ, alltid har andra lösningar om den inslagna vägen inte fungerar, för vi pessimister tror aldrig på den lätta vägen, ”så här lätt kan det inte vara, den här vägen går nog inte” och går det så lätt, känner vi misstro mot det också, ”det måste vara något fel, så här lätt kan det inte vara, det här genomslaget får nog inte inlägget”

Jag vill mena att trots att vi pessimister kanske inte alltid är så snabba i tanken, betyder det inte att vi inte tänker, engagerar oss, så när vi verkligen tycker en sak, då finns ett verkligt engagemang där, då flamsar vi inte hit och dit, vi står för vad vi tycker, oavsett vad majoriteten tycker. Vi kan stå ensamma mot en hel skock och vi är inte intresserade av mass tyckande.

Tyvärr är inte samhället så värst toleranta mot att man bryter mot normer och helst ska alla gå i samma fåra.
Ett exempel är väl normen för kvinnor, där normen är att visa så mycket av kvinnan, helt så avklädd som möjligt.
Däremot de muslimska kvinnorna, som bär niqab eller hijab, blir trakasserade för att de är muslimer, men också för att de med sina kläder ska påvisas att de är förtryckta.
Är inte det ett förtryckande kvinnoideal att kvinnor ska bära kortkort, reklam som visar på halvnakna kvinnor?
Varje dag ser jag unga tjejer som har minimala kjolar på sig, men man ser hur obekväma de egentligen är, för de går och drar i dessa kjolar hela tiden.
Normen är att har man minimalt med kläder är det ok för en kvinna, men mycket kläder, som döljer det mesta, kritiseras och är inte ok, för det ses som förtryck.
Kanske är det förtryckande för mannen att han inte få se tillräckligt, men vad säger det om vår kvinnosyn, att kvinnan är till för mannen.

Jag har slutat med att följa normer och påbud om hur man ska vara, jag har helt enkelt lessnat på denna likriktning och masshysteri om att vi ska vara så förbannat lika.

Min alkoholkonsumtion är minimal, men jag är inte nykterist, jag har helt enkelt lessnat att dricka
Alla ska ha smartphone- jag har ingen, alla har Facebook-jag raderade mitt konto i februari 2013.
Kolla när ni är ute hur många som stirrar på sin smartphone hela tiden, hur mamma och pappa stirrar på dessa medans barnen pockar på uppmärksamhet, ”mamma, mamma, mamma, pappa, pappa, pappa”.
Jag brukar tänka att stackars barn
Alla ska vara online, alltid tillgängliga, t.o.m på semestern, jag undrar, varför?

Jag tror på en klyscha, nämligen den att det man saknar mentalt och känslomässigt, det ersätter man med prylar.
Ju mer prylfixerat ett samhälle är, ju mer saknas det själsliga, det mental.

2011 startade det arabiska uppvaknandet i Tunisien och några månader senare störtades den tunisiska diktatorn och att det lyckades var för att det tunisiska folket var eniga i att störta diktaturen.
I Tunisien kanske inte alla kan köpa det senaste inom mobiltelefoni, eller den senaste datorn, eller bilen, eller vad det nu är inom prylträsket, men de har något som vi inte har här i Sverige, ett jävlar anamma, en vilja till förändring, att det är slut med att kröka rygg för överheten och ska man göra förändringen ska man göra den tillsammans.
Här i Sverige finns inte det, vi tycker oss leva i de bästa av världar och det gör vi självklart om vi jämför med helvetet i Syrien, men det personliga, samhörigheten med andra, att vi kan förverkliga och förändra och viljan, det finns inte här.

Det är mental istid här, där allt ska vara som det är, ingen utveckling ska ske, utom på det tekniska området, men jag tackar gud för att våra farföräldrar ändå, trots elände och fattigdom, förändrade Sverige.

Jag är bekymrad över framtiden, hur mina barnbarn ska få det för som jag skrev tidigare, allt löser sig inte, framtiden blir vad vi gör den till och nu görs ingenting.

Annonser

Read Full Post »

Det blir lite splittrat här nu, eftersom jag skulle skriva lite om Syriens alla folkgrupper, men jag benar upp det lite och skriver om Syriens historia, varvat med de olika folkgrupperna.

I och med att revolutionen började i början på 2011 och jag intresserade mej för den folkresingen, började min nyfikenhet på Syrien och dess historia växa.
Och idag är suget efter att börja forska så stort att jag börjar lite här på bloggen.

Och jag börjar med Damascus, Dimashq på arabiska.
Damascus har idag blivit en stad som jag måste besöka i framtiden och just forska, för i Damascus finns så mycket historia och historiska sevärdheter.

Tänkte börja med den stora moskén i Damascus, UmayyadMoskén, eller The Great Mosque of Damascus.
På bilden upptill ser du Umayyad, beläget i centrala delarna av gamla Damascus och Umayyad är också gravplats till Jerusalems erövrare,Saladin.
Även relikerna efter Johannes Döparen sägs finnas här.

När jag såg Umayyad-Moskén första gången på TV, trollbands jag av dess skönhet och arkitektur och därför ska jag nu skriva lite historia om Umayyad.

Damasus sägs vara en av de absolut älsta, fortfaraden beborliga stad i världen och Umayyad sägs vara 3000 år gammal.
Från början var det ett kristet tempel, men år 636 erövrades Damascus av araberna, men man rev inte det gamla templet, utan krista fick fortsätta be där, medans muslimerna byggde till vid den södra delen, där de kunde utföra sin bön.

Men mellan år 705-715 revs den gamla kyrkan och moskén byggdes upp och är idag en helt otroligt vacker moské, som jag en dag kommer att besöka.
Jag lägger till en länk här för er som vill se bilder av denna vackra byggnad.

Damascus är huvudstad med cirka 1.7 miljoner invånader, men det är inte Syriens största stad, det är Aleppo, belägen mer norrut och den staden ska jag presentera här lite längre fram.

Det finns helt otroligt vackra bilder på gamla Damascus och här och man inser att Damascus har otroligt mycket att berätta.

Den nu pågående revolutionen har sedan i somras nått delar av Damascus och man kan verkligen hoppas att kriget snart tar slut, mest för befolkningen, men också för att förhindra att denna vackra stad blir förstörd.

Det har kommit rapporter om att platser som är uppsatta på UNESCOs lista blivit förstörda, bl a den gamla marknaden i Aleppo.

Om någon av er som läser detta inlägg varit i Damascus, dela med er och skriv om era upplevelser.

Read Full Post »

Här nedan följer en intervju med Professor Leif Stenberg, som är Mellanöstern kännare på Lunds Universitet. Han svara på mina frågor om situationen i Syrien.

1. Hur skulle du beskriva situationen i Syrien idag, är det ett inbördeskrig?

Jag har sedan ganska länge definierat situationen i Syrien som ett inbördeskrig. Jag följer i detta sammanhang inte mediala eller politiska diskussioner utan resonerar kring frågan utifrån ett akademiskt perspektiv. Det finns emellertid en omfattande litteratur om hur termen ”inbördeskrig” kan begreppsliggöras och det råder ingen enhet i frågan, varken akademiskt eller i något annat sammanhang. Samtidigt ryms händelseutvecklingen i Syrien sedan en tid inom ramen för de försök till de olika akademiska definitioner som finns. Att frågan om situationen i Syrien ska ses som ett inbördeskrig överhuvudtaget har diskuterats hänför jag främst till olika politiska hållningar. Till exempel, bland internationella aktörer kan tanken att situationen i Syrien är ett inbördeskrig vara problematisk då en sådan definition förutsätter handling, och för opposition i Syrien kan en sådan definition vara problematisk då den förutsätter att även opposition brukar våld. 

2. Är upproret mot Assad sekteristiskt?

Nej det är inte självklart ”sekteristiskt” uppror, men det finns element av religionstillhörighet och etnisk tillhörighet som spelar viktiga roller i konflikten och förutsättningarna för dessa tillhörigheter är föränderliga och inte statiska. Det vill säga att majoriteten av såväl de som demonstrerar fredligt och som strider med vapen mot regimen är sunni, men det finns tillexempel kristna, druser och alawiter inom olika grenar av opposition.  Ett problem är att regim och vissa delar av oppositionen gärna vill framställa konflikten som att den är ”sekteristisk”. Ur regimens perspektiv är ett syfte att framställa sig som den som garanterar minoriteters säkerhet. Inom opposition kan vissa islamistiska grupper se på konflikten som definierad som en konflikt mellan rättfärdiga sunniter och kätterska alawiter. Tillhörighet till en religiös, tribal eller etnisk grupp kan i situationer likt den i Syrien bli viktiga genom att tillhörigheten till en grupp ger individen eller familjen en trygghet – det blir den identitet människor har förtroende för och det kitt som håller grupper samman. Dessa grupptillhörigheter ger det skydd som en stat inte kan ge i en konfliktsituation. Ett problem som kan uppstå är att dessa tillhörigheter kan bli drivande i konflikter genom att de ses som att de motiverar eller rättfärdigar deltagande. Det som är avgörande för hur islamitiska och jihadistiska gruppernas deltagande inom opposition ska utvecklas är om dessa grupper  kan skapa ett bredare stöd för sina positioner. Om syrier bedömer tills exempel jihadistiska grupper som varande utländska tror jag de kommer att de kan komma att förlora stöd om regimen faller och en övergångsprocess mot ett civilt styre i Syrien inleds. Dock kan dessa gruppers inflytande öka om de attraherar syrier – en utveckling som skulle ge dem en starkare legitimitet. Här finns många osäkerhetsfaktorer och jag kan inte se entydig bild rörande jihadistiska grupper inflytande och roll.

3. Har någon av sidan momentum?

Inte såvitt jag kan bedöma. Dock har de senaste dagarnas strider kanske visat ett visst momentum för opposition på marken. Något som i varje situation utmanas av regimens övertag i luften. Jag tänker här på att Fria Syriska Armén  lyckats erövra delar av den motorväg som kopplar samman Aleppo och Damaskus och att de kunnat tillfångata så många som 250 regimsoldater vid ett tillfälle. Om den av FN utsedda medlaren Lakhdar Ibrahimis  förslag att åstadkomma ett tidsbegränsat eldupphör under den kommande islamiska högtiden lyckas kanske det även tyder på att deltagare i konflikten närmar sig en situation där de är beredda att inleda förhandlingar. Dock är det kanske en alltför optimistisk syn.
4. Kan någon av sidorna, FSA eller Assad-lojala vinna militärt?

Såvitt det går att bedöma verkar ingen sida kunna vinna militärt i den närmaste tiden. Dock kan skiften ske snabbt och beroende på vilka framgångar den ena eller andra sidan har under en kort tid kan konflikten vändas till ena sidans fördel. Jag tänker i detta sammanhang mest på möjligheten att nå symbolisk framgång genom att flera framstående person dödas, hoppar av eller att symboliska platser erövras. I ett längre perspektiv är det samtidigt min uppfattning att regimen inte kommer att överleva. Om jag skulle ha fel på denna punkt är min slutsats att Syrien inte kommer att bli vad det varit. De sprickor som inbördeskriget skapat mellan individer och grupper av människor kommer det att ta lång tid att läka. De ekonomiska skador som Syrien lidit under de senaste 18-19 månaderna kommer också att ta lång tid att reparera. Jag undrar om internationella beslutsfattare är medvetna om omfattningen av skadorna på den syriska infrastrukturen.
5. Tror du rebellerna kommer segra i Aleppo`

Kanske inte i ett kort perspektiv. Det övertag den syriska armén har i form av tyngre vapen och det understöd armén har i luften gör det svårt att se oppositionen som segrare i ett kort perspektiv. Jag menar dock att i ett något längre perspektiv kommer den syriska armén att få problem i mötet med alltmer organiserade oppositionella styrkor, men detta förutsätter, som sagt, att opposition klarar av att organisera sig och bortse från till exempel ideologiska motsättningar och diverse intressen. Det finns flera som nyligen rapporterat om ökad splitting inom Fria Syriska Armén (FSA), men det är osäkert i vilken grad FSA är splittrade. En annan fråga som påverkar den syriska armén rör införsel av till exempel reservdelar och annan nödvändig utrustning till den syriska armén, något som ser ut att bli allt svårare att genomföra, dels på grund av utökad omfattning av sanktioner, dels en aktivare kontroll av transporter till Syrien som genomförs av Turkiet. Min poäng är att tiden verkar för oppositionen som stöds ekonomiskt och till viss del materiellt av olika länder.

6. Vad skulle en ev. rebellseger i Aleppo betyda för Assad regimen?

Det skulle skynda på regimens fall och medföra att oppositionen inte skulle var splittrad på flera fronter. Det skulle säkerligen medföra fler avhopp och kanske vara just en sådan symbolisk seger som bidra till att oppositionen får ett övertag som kan leda till regimens fall. Samtidigt är det viktigt att understryka att striderna förmodligen inte tar slut endast på grund av att regimen faller.
7. Finns det några tecken på förhandlngar meller oppositionen och regimen?

Regimen har vid några tillfällen under de senaste 18-19 månaderna försökt förhandla med den allt mindre del av oppositionen som tror att en förhandlingslösning är möjlig. Denna del av oppositionen tillhör de som varit opposition sedan länge i Syrien och de utgörs främst av en grupp intellektuella som utifrån ett mänskliga rättighetsperspektiv önskat förändra Syrien. De inom oppositionen som tror på en förhandlingslösning  är i dag mycket få och dessa förhandlingsförsök skedde främst under 2011. Lakhdar Ibrahimis försök att åstadkomma ett eldupphör är, såvitt jag förstår, kopplat till en tanke att ett eldupphör ska leda till förhandlingar och det finns förslag, bland annat det iranska, som fortfarande ser en möjlighet för Bashar al-Asads regim att verka som en övergångsregim under tiden ett val förbereds. Men svaret på frågan kan alltså lika gärna vara nej.
8. Finns det något som pekar på att Assad kan gå vinnande ur detta uppror/revolution, eller kommer Assad  med tiden att försvinna?

Som nämnts ovan är det inte mycket som pekar på att Bashar al-Asad blir kvar vid makten i Syrien i ett längre perspektiv. Till regimens fördel talar dock att den lyckats hålla sig kvar ända fram till nu och den inte fallit samman. Den internationella splittringen med olika länders uppbackning av regimen påverkar även möjligheterna för Bashar al-Asad. Det som mer pekar på att regimen Bashar al-Asad har en begränsad livslängd är att oppositionen i all sin oenighet sakta men säkert flyttar fram sina positioner. En andra aspekt är att internationella aktörer som stödjer opposition har investerat mycket ekonomi och prestige i att regimen ska falla. Sammantaget är det inte mycket som talar för att al-Asad sitter kvar vid makten i ett längre perspektiv.
9. Finns tecken på att den syriska armén demoraliseras och att höga alawitiska generaler, på sikt, kan planera en militärkupp mot Assad, för att rädda det som räddas kan?

Ett problem som är alltmer uppenbart är att konflikten blir allt mer våldsam. Om statliga institutioner som militär och polis faller samman fullständigt och även regimen faller kan Syrien hamna i en närmast kaotisk situation som i sin tur kan leda till ett utdraget inbördeskrig mellan olika aktörer som försöker flytta fram sina positioner. Det skulle kunna påminna om såväl den tidigare situationen i Irak och det libanesiska inbördeskriget. Jag är inte säker på att en militärkupp skulle förändra situationen. En sådan tanke bygger på föreställningen att upproret inte slutar även om Bashar al-Asad faller. Möjligen skulle en kupp tillsammans med ett tillsättande av en civil övergångsregim kunna dämpa upproret och leda till förhandlingar, men samtidigt finns inte mycket som pekar på en sådan utveckling just nu. Men igen, det är svårt att uttala sig om hur  diskussionerna går bland höga alawitiska militärer.
10. Har läst om att en alawitisk ministat vid Latakia kan bildas om Assad riskerar förlora, vad tror du om det scenariot?

I ett läge där Aleppo hamnar i oppositionens händer och att det blir en etablerad framgång, och Damaskus utsätts vad som kanske kan närmast beskrivas som en belägring med intensiva strider som närmar sig presidentpalatset är det inte otroligt att flera framträdande alawiter inklusive presidenten kommer att förflytta sig till de alawitiska områdena kring Latakia. Jag ser det som långsökt att detta skulle leda till en alawitisk ministat. Det skulle få konsekvenser för kurdernas position i Syrien och underblåsa självständighetssträvanden bland kurder. Kurderna är emellertid djupt oeniga för tillfället. Jag skulle även uppskatta att de flesta syrier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet inte är speciellt intresserade av lösningen med en alawitisk ministat. Tanken om en alawitisk ministat går tillbaka på historiska förhållanden under tidigt 1900-tal och den koloniala eran och är nog en svårförståelig konstruktion för de flesta syrier i dag. Det är dock en mycket allvarlig fråga vad som ska ske med den alawitiska kommuniteten som helhet om regimen faller och ett slags politiskt och säkerhetsmässigt vakuum uppstår.
11. Finns tecken på splittring inom den alawitiska maktsfären?

Den alawitiska maktsfären har alltid varit splittrad. Skillnaden sedan mars 2011 är att genom Syriens arabiska vår är förmodligen den allmänna uppfattningen bland alawiter att deras hela existens är hotad. Och i de ledande skikten vet i stort sett alla vad de kan förlora. Enheten mellan alawitiska ledare kan alltså sägas bygga på den alawitiska identiteten och de möjligheter denna har givit dem i det syriska samhället fram till idag. Den bygger följaktligen inte på gemensamma ideologiska utgångspunkter. En viktig aspekt av det syriska inbördeskriget är att trygga den alawitiska befolkningen vid ett maktskifte. Detta gäller, som nämnts ovan, även andra minoriteter.

12. Tror du Ryssland kommer att överge stödet till Assad på sikt?

I nyligen avhållna samtal med europeiska ledare verkade den ryske utrikesministern Sergei Lavronov inte vika från sina ståndpunkter gällande Rysslands stöd till Syrien. Det finns inga tydliga tecken på att Ryssland tänker avvika från den politiken inom den närmaste tiden. Jag har svårt att bedöma under vilka förutsättningar Ryssland skulle ge upp sin stöd för Syrien. Det som är uppenbart i Syrien just nu är att landet är på väg in i en katastroflik situation. Den humanitära situationen är  mycket prekär, ett stort antal döda, ett stort antal försvunna, klart mer än en miljon människor på flykt inom landets gränser, mer än 300 000 registrerade flyktingar i grannländerna och brist på mat, vatten och medicin. Till detta kommer att många civila sitter fast i stridzoner och våldet blir allt brutalare med avrättningar som är godtyckliga och utförs av alla stridande parter.

Min slutsats är att alla internationella aktörer inte har tagit ansvar och som syrienkännare som bedrivit forskning i landet i cirka 18 år är det djupt frustrerande att följa utvecklingen. Jag skulle önska att Syriens befolkning sattes i centrum för de åtgärder som föreslås. Men det är inte mycket som tyder på att så ska bli fallet.
Jag tackar Professor Leif Stenberg för att han tog síg tid att besvara mina frågor
 

 

Read Full Post »




Den översta bilden är från Homs, den andra från Aleppo, den tredje från Homs, den fjärde och femte från Aleppo. Den femte bilden visar den medeltida marknaden i Aleppo. Alla dessa bilder visar den förstörelse som Assad-regimen tillfogar sin egen befolkning.
Man kan aldrig med bilder visa eller förstå den grymhet och det helvete befolkningen lever under, inte bara i Homs och Aleppo, utan i hela Syrien.
Och man kan aldrig förstå den grymhet och och det totala krig som Assadregimens styrkor tillfogar sin egen befolkning.

Lägg därtill till att det nu kommit uppgifter om att Assadregimens styrkor använder klusterbomber mot de syriska städerna, så kanske man kan börja förstå vilken regim vi har att göra med.

Men det här inlägget ska inte handla om detta, utan om den glömska och den tystnad som råder i omvärlden vad gäller Syrien.

Ibland ser vi på nyheterna inslag från Syrien, det brukar vara i 5 minuter sen flashas det till andra nyheter, men det som förvånar mej mest är nog den tystnad som råder från alla de svenska riksdagspartierna, intressegrupper för den palestinska frågan och fredsrörelsen.

Jag menar inte en sekund att fokus ska tas bort från den palestinska frågan och då den nu aktuella Ship to Gaza. Palestiniernas situation där är verkligen ett helvete.

Men jag vill mena att man faktiskt kan fokusera på två frågor samtidigt och då se att hjälpbehoven i och utanför Syrien är enorma.

Vad jag menar med rubriken Ship to Homs, Aleppo, Syria är att vi alla borde engagera oss i Syrien, vi borde mer belysa vad som händer där och visa på Assadregimens grymheter.
Hjälpbehovet i det belägrade Homs är enormt och jag törs nog säga att läget i Homs, för de som fortfarande är kvar där,  som ett helvete på jorden.

Vad jag skulle vilja göra är att dra igång hjälp till Syrien, med likasinnade som liksom jag känner en frustration över att inget görs för det syriska folket.

Jag vill se torgmöten, demonstrationer, där alla riksdagspartier är engagerade, alla intressegrupper och fredsrörelsen, jag vill se insamling av mat, kläder och pengar till de nödställda inne i Syrien och jag vill vara med och leverera det som samlas in, så att allt kommer dit det ska.

Jag är beredd att jobba hårt för det här, tillsammans med andra lika engagerade så om du som läser detta också vill, hör av dej så börjar vi nu och bryter tystnaden om helvetet i Syrien.

Read Full Post »

Åh nej, nu ska han snacka skit om Sverige IGEN och det ska jag göra, för ingen rök utan eld.

Ni som följt denna blogg sedan starten vet att ett av mina mål är att krossa den svenska självbilden, denna vidriga självbild som går ut på att vi lever i det bästa landet i världen och att allt utanför våra gränser är ett hot.

Det här inlägget är ytterligare ett inlägg i min privata kampanj och det gäller hyckleriet.

Har ni, loksom jag, funderat över varför vi inte tar upp debatten rakt och ärligt om rasismen och jämställdehet mellan könen?
Vi får ofta höra att vi lever i världens mest jämställda land, men istället är klyftorna mellan män och kvinnor stora.
Lika är det med rasismen, vi tutas i att vi lever i världens mest toleranta land, men samtidigt når oss rapporter dagligen om diskriminering och strukturell rasism.
Hur kommer det sig?

Svaret är ganska emkelt
Om vi tutas i att vi är jämställdhetens högborg på jorden och världens mest toleranta land, då kan vi ju inte debattera rasism och ojämlighet, för det finns ju inte??
Hur ska man kunna debattera öppet om något som inte finns?

Den strukutella ojämligheten och rasism som finns är väl ”bara lite olyckliga omständigheter” och så klipper man och klistrar, så är det problemet ur världen.
Vad man har gjort är att man har inte grävt ur all skit som finns, utan man har bara rensat lite på marknivå, ni vet, det som är under marken ser man ju inte, så det finns nog inte egentligen.

Det är som uttrycket jag fått här på kommentarsfälten ibland som stör mej så innerligt, det börjar: ”Jag är inte rasist, MEN”
Ska man sätta ord på hyckleriet är den frasen klockren,” jag är inte rasist, men”.

Ojämligheten mellan män och kvinnor är avgrundsdjup vad gäller löner och karriär och alla vet att där makten finns, finns männen.
Kvinnor finns inom mjuka sektorer, såsom sjukvård, hemtjänst osv.
Lönemässigt är skillnaden också stor och inom ett annat område har det blivit värre.

Mäns våld mot kvinnor har kanske inte ökat, men det har blivit mer känt och språkbruket män emellan, där man använder kvinnokönet som skällsord ökar ständigt. De som använder det ordet tror de är riktiga män, men egentligen är de små råttor.

Ska man kunna diskutera rasism och jämställdhet öppet måste man först erkänna att det existerar, sen kan man öppet arbeta för att krossa dessa två fenomen, men att påstå att vi är så toleranta och jämställda är fel väg, man kan inte sopa dessa under mattan.
Så krossa en av pelarna i den svenska självbilden, hyckleriet.

Till sist och det här är nog det som kommer att dra på sig flest kommentarer,
Fittjamoskén kommer att få göra böneutrop,azan, varje fredag inför fredagsbönen.
Underbart säger jag som gammal Fittjabo

Read Full Post »

Finns det något vidrigare än den svenska självbilden, föreställningen att vi lever i ett land där vi tar hand om de sjuka och svaga, där arbetslösa får en bra ersättning och sen jobb. När vi blir gamla får vi en bra pension som vi kan leva på, och kan vi inte bo hemma får vi bo på ett fint äldreboende där vi tas om hand på bästa sätt.
Blir vi sjuka får vi ersättning, sjukpenning, så att vi i lugn och ro kan vara hemma och tillfriskna. Blir våra tänder dåliga, kan vi få dem fixade till en billig penning. Allt med stöd av staten.
Skolan är även den i världsklass, där satsas det på barnen. De lever ett tryggt bra liv. Hela övriga Europa kastar avundsjuka blickar mot Sverige och säger ”om vi ändå hade det som svenskarna”.

Utan att lägga prioritet vid något av ovanstående, har jag gett mig den på att krossa den svenska självbilden och föra fram en nykter bild av Sverige. En bild av det Sverige som jag ser, där klassklyftorna ökar, sjuktalen skjuter i höjden, gamla ligger i sin egen skit. Där kvinnor blir utsatta för våld, och barn likaså. Där ungdomar kommer ut till en stenhård arbetsmarkand. Tonårstjejer som skär sig för att de mår så dåligt av alla måsten och krav som ställs på dem, där tidningar och tv-program basunerar ut hur tjejerna ska vara för att bli framgångsrika.
Måttet för välfärden är hur ett land tar hand om de svaga och sjuka, de som hamnat snett i tillvaron och behöver hjälp. Och mäter man det värdet är Sverige inget välfärdsland.

I Sverige har vi sedan forntiden kvar en luthersk syn på hur vi ska vara. Man ska göra rätt för sig, inte ligga andra till last, visa sig arbetsam och duglig och kavla upp ärmarna och jobba på. Man ska stå ut helt enkelt – och det är detta jag inte fattar. Varför ska man stå ut? Varför ska man tvingas delta i detta race och springa i ekorrhjulet? Vi måste krossa de lutherska bojorna.
Samhället i dag har riktat in sig på att jaga de sjuka och få dem tillbaka till arbetet, och det är ”Förnedringskassan” som går i bräschen. Många långtidssjuka är nu oroliga att förlora sin ersättning och kanske tvingas tillbaka till ett arbete de inte orkar med. Till vilken nytta undrar jag, till vilken nytta ska de sjuka jagas? För att få ner kostnader? Ja, kortsiktigt sparar man kanske pengar. Men har någon blivit sjuk på jobbet och kroppen säger ifrån, då lär ju kroppen säga nej igen. Risken är stor.
Ska de sjuka utförsäkras? Javisst, staten vill få någon annan att betala. Men vem ska då göra det om de inte kan arbeta? Måste det inte bli samhället ändå?
Jag tror att planen från regering och riksdag är att den allmänna sjukförsäkringen på sikt ska privatiseras. Vi ska tvingas fixa egna sjukförsäkringar, kanske Försäkringskassan privatiseras. Samhället ska ta minimalt ansvar för sina medborgare. Och när detta händer, är det sista av vår lilla välfärd borta.
Sådan är kapitalismen, det är bara pengar som räknas. Människor är humankapital som kan ersättas, tjänar du pengar är du framgångsrik, är du sjuk ska du sparkas på.
Nu vore det lätt att uppmana alla att rösta rött i nästa val. Men det är ju som att välja mellan pest och kolera. För en socialdemokratisk regering är lika kapitalistisk som den nuvarande – sparkar på de svaga och sjuka lika hårt som den borgerliga. Så det lär tyvärr inte bli någon större omsvängning efter ett eventuellt regimskifte

Read Full Post »

Nej nej, jag är INTE kommunist, har aldrig varit och kommer aldrig att bli och för mej är kommunism och nazism samma människoföraltande skit och måste krossas.
Nä, jag tänker på en folklig revolution, av oss, för oss och inspirationen får jag från Tunisien, Libyen, Egypten och den nu pågående revolten i Syrien.

Dessa revolutioner är ett resultat av lång tids missnöje, men visar samtidigt att allt är möjligt, bara vi står enade och vill samma sak.

Varför vill jag då ha revolution i Sverige, det kommer väl aldrig att hända, vi som har det så bra?

Ja är det något land som en revolution just nu är helt otänkbart i, just nu, så är det väl i landet lagom.
Men jag säger det ändå, LÅT OSS GÖRA REVOLUTION.

Det finns två lägen att se på Sverige idag, det ena är att se verkligheten som den är, eller att sitta i sin bubbla och välja att inte se.
Jag ser verkligheten som den är och jag ser inget bra land längre.

Välfärden är nermonterad, kvar finns spillrorna av den välfärd vi en gång hade och att gå in på att bevisa att så är fallet tar alldesles för lång tid, men jag ska ge några exempel.

Arbetsmarknaden idag består av ett A och ett B-lag, nej fresten, även ett C-lag.

A-laget består av tillsvidareanställda på heltid, som har sin jobbtrygget ordand, än så länge, för det blir allt vanligare att heltidare sägs upp och sen blir anställda på bemanningsföretag, med provanställning och osäkrare arbetsförhållanden.
Lägg till att delar av regeringen vill luckra upp LAS och att fackets makt minskar, så har vi snart en arbetsmarknad med stor ovisshet.

B-laget består av mestadels ungdommar som arbetar med urusla förhållanden, deltid och visstidsanställningar och där vill samma delar av regeringen dessutom vill sänka ingångslönerna för ungdommarna.

C-laget består av papperslösa flyktingar och arbetare utifrån som inte har kollektivavtal och deras förhållanden kan mest liknas vid slavkontrakt.

Sen om vi blir sjuka, där vi har ett system där vi inte får vara sjuka nån längre tid, för då kommer stupstocken och då får vi gå till socialen, där vi blir hänvisade till frivilligorganisationerna för att få mat för dagen.

Den som påstår att det inte finns klassklyftor och fattigdom i Sverige lever i sin bubbla och tror sig vara oantastbar och till er vill jag säga:

Livet är att går på en knivsegg, det gäller att hålla balansen och att gå rakt fram och du får absolut inte göra några misstag på livets vandring, för då faller du och slår dej hårt.

Det är otroligt lätt att ramla, det kan vara sjukdom, arbetslöshet, familjetragedier och det här kan hända oss alla, ingen är imun.
Det är så lätt att tycka en massa om dessa människor och se sej själv som mer värd äm dessa, att se dessa som misslyckade människor.

Att tycka en massa om dessa människor talar mer om hur betraktaren är än den betraktade och det finns något äckligt lutherskt i fördömmandet.

Ni som lever i bubblan, som bara bryr er om alkoholen, smartphonen och appen, senaste stadsjeepen och flådigaste villan och hippa barnvagen, vet ni en sak? Det där betyder inget i det stora hela.
Det där är matriellt och inget man får ta med sej när vi står framför vår skapare, framför honom är vi alla lika nakna.

Kanske är jakten på det matriella ett bevis på den menatala fattigdommen som brer ut sej, individualismen, det ständigt  JAG JAG JAG och det kompakta ointresset för sina medmänniskor.
Att en människa kan bli misshandlad bland en massa folk där ingen ingriper är ett bevis på detta.

För min del har jag stannat i den matriella utvecklingen, för jag vill inte hänga med längre och om det inte var för familjen, som jag prioriterar före allt, skulle jag bli autonom.

Men än så länge har jag en brinnande låga inom mej att förändra och därför finns denna blogg, för vad har vi för allternativ, när vi har våra barn och barnbarn.

Nu till revolutionen och slutklämmen

*Blir du inte provocerad av att ”herrarna” inom finanssektorn roffar åt sig bonusar, samtidigt som vi ska hålla igen?
*Blir inte du provocerad när riskkapitalister låter din mamma eller pappa ligga i sin egen skit, bara för att aktieägarna ska bli rikare?
*År du inte trött på dessa ständigt leende politiker som tycker du ska slita ut dej till 75 år, samtidigt som de själva får en fet pension efter två mandatperioder?
*Är du inte trött på dessa osynliga bojor du ständigt bär omkring med, som krossar dina drömmar, som begränsar ditt liv och håller dej fast i den situation du befinner dej i?
*Blir du inte förbannad av att det faktiskt finns barnfattigdom?

Det här är faktist en grogrund för revolution, om inte nu så borde detta vara en grund för protester och demonstrationer.

Jag undra bara, Var går din gräns?

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: