Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rafah’

Tunisien                                                     Det har gått 2 år sedan revolterna började i de arabiska länderna.

Det började i den tunisiska staden Sidi Bouzid efter att en tunisisk gatuförsäljade, Mohamed Bouazizi bränt sig själv till döds efter lång tids trakasserande från  den tunisiska staten.
Den tunisiske diktatorn Ben Ali lämnade landet och revolutionen var ett faktum.

Efter Tunisien riktades blickarna till Egypten, där diktatorn Hosni Mubarak till slut fick lämna makten efter mer än 30 år,

Efter det kom Libyen där revolutionen fick hjälp av flygunderstör från NATO för att störta en hatad diktator, som senare lynchades i Sirte, den sista staden som intogs av rebellerna.

Nu pågår en revolution i Syrien, som efter att ha inletts fredligt, övergått i ett regelrätt inbördeskrig, med mer än 60 000 döda och kriget ser inte ut att sluta än på länge.

Hur har revolutionerna gått vidare i de länder jag räknat upp?

I Tunisien har det islamistiska partiet Ennada makten, men där pågår nu protester mot de nya makthavarna, främst för att de inte gett den nya framtid som utlovas.

I Libyen kämpar de nya makthavarna med att upprätthålla säkerheten i landet efter det blodiga inbördeskriget och landet har varken fungerande polis eller militär, utan de olika miliserna som kämpade mot Khadaffi, håller på sina positioner.

I Egypten nås vi idag av nyheter att 10 dödats  och flera skadats i protester runt om Egypten, mot den nu sittande president Mursi.

Vad vi kan konstatera med detta är att revolutionerna i Tunisien, Libyen och Egypten fortsätter, att revolutionerna pågår och att det finns olika intressen vart åt detta ska bära vägen.

På ena sidan de s.k. islamisterna och på den andra sidan de sekulära och hittills  har islamisterna vunnit valen i Tunisien och Egypten,

Ordet islamist är missvisande och jag kommer inte att använda det ordet, utan jag kommer att använda Muslimska Brödraskapet, MB.

Varför jag skriver det arabiska uppvaknandet i rubriken och inte den arabiska våren som brukligt, är att det, enligt människorna själva i de aktuella länderna, just ett uppvaknaden.
Inte att de varit okunniga i den situation de levt under, utan att de aldrig trott att de kunde förändra sin situation, att genom att göra detta tillsammans kunnat störta en hatad diktator.
Insikten att de kunde just detta är det uppvaknande jag menar i rubriken, ett uppvaknande vi här i landet inte har uppnått, eftersom vi aldrig tror att vi kan förändra och påverka vår situation.

Det uppvaknandet som människorna i Tunisien, Libyen, Egypten och nu i Syrien, känner, är något jag känner avund över och då menar jag att dessa människor kommer inte att ge sig med annat än att de får en drägligare framtid.
Vi här i väst må ha det bra materiellt, men med en växande individualism och arbetslöshet ökar också frustrationen här i väst och jag är helt säker på att det kommer bli oroligheter här med.

Folket i Tunisien, Libyen och Egypten är bara inne i den inledande fasen av revolutionerna och att det är nu revolutionerna börjar, med omdaning av samhällena.
Det kommer bli fler bakslag under vägen för dessa länder under vägen men jag är säker på att deras kamp mot en drägligare tillvaro kommer att fortsätta tills de lyckas.

I Syrien är läget mer osäker, men upproret kommer inte stanna av med annat än att Assad störtas, antingen genom att rebellerna faktiskt vinner kriget, eller genom förhandlingar.

Frågan jag ställer mej är när vi i väst ska förändra vår tillvaro och sluta tro att vi lever i de bästa av världar.

 

 

 

Annonser

Read Full Post »

I min lilla presentation av de olika befolkningsgrupperna i Syrien har turen nu kommit till druserna.
De lever druser i Israel, Libanon, Syrien och Jordanien och sammantaget bor det 600 000 druser i Mellanöstern.

Druser ser sig inte som muslimer, trots att deras trosföreställningar härstammar från ismailitisk islam.
Ismailism är en gren inom shiaislam och druser ses som kusiner till alawiterna.

Likt alawiterna kan man endast födas som drus, man kan inte konvertera.

Druser tror på lojalitet till det land de bor i och när det gäller Syrien så tjänstgör druser i den syriska armén.
Men samtidigt har drusernas ledare i Libanon, Walid Jumblatt, tagit ställning för den syriska revolutionen och de drusiska ledarna i Syrien väntas följa hans linje, men de har hittils hållit en låg profil i demonstrationerna.

Som jag skrev i förra inlägget om alawiterna så är dessa presentationer ganska kortfattade och det är för att jag helt enkelt vet för lite än.
Men jag forskar vidare både om alawiter och druser, men även andra folkgrupper i Syrien, såsom armenier, syrianer, assyrier, kurder och kristna.

Read Full Post »

Den styrande hårda kärnan som styr i Syrien, de som jag skrev om i förra inlägget, är alawiter, liksom de som innehar höga poster inom armé och säkerhetstjänst.
Dessa alawiters öde ska beseglas i den internationella domstolen (ICC) i Haag, för dessa människor är inget annat än massmördare som gjort och gör sig skyldiga till brott mot mänsligheten. Dessa människor måste bort från Syrien och kommer aldrig att ingå i en ev framtida fredsuppgörelse med oppositionen.

Men och det här är väldigt viktigt, den alawitiska befolkningen i Syrien, som utgör ungefär 6% av befolkningen, ska inte likställas med dessa massmördare i den inre cirkeln.
Den alawitiska befolkningen MÅSTE ingå i ett framtida Syrien och de måste också ingå i den framtida regeringen och ett framtida parlament på samma vilkor som sunni, druser, kristna och kurder. Varken mer eller mindre.

Det helhjärtade alawitiska stödet på Assad-regimen, kanske mer är ett stöd under galgen, man vet inte vad ett framtida Syrien blir, man kanske tror att den sunnimuslimska befolkningen styr ensamma, med förtryck som följd.
Visst finns det alawiter som aldrig vill se något annat styre än Assad, men man är naiv om man tror att det inte finns någon alawitisk opposition. Den ska jag återkomma till senare.

Lite fakta om alawiter.
Dom har Koranden som sin heliga bok, men använder inte Sharialagen som sin rättsskipning.
Den de ser upp till mest är Ali Ibn Abi Talip, som var svärson till Profeten Muhammed s.a.w

Man kan bara födas till alawit, inte konvertera till den och den alawitiska tron omgärdas av stort hemlighetsmakeri.
Det är t.o.m tillåtet att tala osanning om den alawitiska tron, bara för att ingen ska få veta dess egentliga innehåll.
Dessa hemtrakter är i det nordvästra delarna av Syrien, mellan kuststäderna Tarous och Latakia  och i bergstrakterna i Jabal al-Nusayriyya.
Detta områder kan sägas utgöra det alawitiska hjärtlandet och har också utpekats som en ev framtida alawitiska stat om Assadregimen ser att slaget om Syrien är på väg att förloras.

Det här var en liten presentation av den alawitiska befolkningen, men långt ifrån fullständig.
Finns det någon som vet mer, så är ni välkommmna att höra av er så lägger vil till i ett nytt inlägg.

Read Full Post »

                                                                Baathpartiets logga

Baathpartiet, Ḥizb al-Ba˙th al-˙Arabī al-Ishtirākī,  är ett panarabiskt, socialistiskt och sekulärt parti i Syrien och har haft makten där sedan 1963.
Partiet hade makten i Irak fram till 2003.
Partiet grundades i Syrien på 1940-talet av  Michel Aflaq, kristen, och Salah ad-Din al-Bitar, sunnimuslim.

Partiet förespråkar en enad arabisk stat och påstår att dagens uppdelninga av stater är ett resultat av kolonialmakterna efter det ottomanska rikets fall.
Partet har försökt organisera sig i alla arabiska stater, men har hitills bara funnits i Irak och Syrien.

I Irak störtades Baathregimen 2003 efter en USA ledd invasion och Saddam Hussein kunde senare fångas in och avrättas.

I Syrien kom partiet till makten 1963 i en militärkupp, med olika ledare fram till att Hafez al Assad tog makten 1970 och sedan 2000 är det Bashar  al Assad, hans son, som har makten.

Vad jag har förstått, men jag kan ha fel, är att man måste skilja på Assad-klanen, den inre kärnan i regimen som styr och medlemmarn i Baahpartiet.

Assad-klanen besår av en liten hård kärna som besitter all viktig makt och de är de ensamma som styr Syrien med järnhand.
Den inre kärnan i Assadklanen är modern Anisa, som pläderar för skoningslös behandling av opposisionella; brodern Maher, som för befälet över elitkårerna,  de fyra kusinerna Makhluf, som alla är högt placerade. En annan insider är kusinen och generalen Zhulhimma Shalish.

De övriga i Baathpartiet, de som besitter mindre viktiga regimposter, eller i det som kan liknas vid ett parlament, kan vara föremål i framtida föhandlingar den dag Assad-regimen är borta.

Det misstaget USA gjorde i Irak, när man störtade Saddam Hussein var att samtidigt förbjuda Baathpartiet, polisen och den reguljära armén.
Jag vet inte hur oppositionen ställer sig till den reguljära armén, men vad jag hört från bl a SNC, den exilsyriska oppositionen, är att man vill undvika ett nytt Irak i Syrien.
Man verkar villig att förhandla med den del av regimen som inte har anknytning till Assad-klanen, den hårda inre kärnan och man vill inte förbjuda Baathpartiet.
Baathpartiet kan kanske spela en framtida roll i Syrien, men utan Assad-klanen.

Däremot måste likhetstecknet Assad/Alawiter bort, för det är långt ifrån alla alawiter som stöder Assad.
Att många fortfarande stöder Assad är kanske mer ett stöd under galgen, man vet vad man har men inte vad man får.
Och här är oppositionens störta misslyckande, att de inte lyckats med att övertyga alawiterna, kristna, kurder, att även de har en plats i det framtida Syrien.
Den dag alawiter, sunni, druser, kristna, kurder sluter sig samman i revolutionen, den dagen är början till slutet för Assad, men dit är vägen lång.

Jag har i 19 månader följt denna revolution och det har kanske uppfattats som om jag resarvationslöst stött rebellerna/oppositionen och att jag då varit emot de som stöder Assad, men så är det inte.
Jag har kanske inte tillräckligt starkt förklarat det och det ber jag om ursäkt om i så fall.
Jag är varken emot alawiter, druser, kristna eller kurder, jag är emot den inre hårda kärnan i Assad-klanen.
Jag protesterar även emot de inom rebellerna som gör sig skyldiga till brott mot krigets lagar, brott mot mänskligheten.

Jag ska i framtida inlägg försöka belysa de olika folkgrupperna i Syrien, var de bor, vad de vill, om de stöder revolutionen och jag ska börja med den alawitiska befolkningen.

Read Full Post »

För att inte dra på mej all sortens påhopp såsom att jag skulle vara någon anglo/judisk kollaboratör eller gå i amerikanska/israeliska ledband så ska jag klargöra följande.
1. Ja jag har faktiskt blivit anklagad för ovan nämda av någon som inte läst bloggen.
2. Vissa har svårt att se världen med andra glasögon än de vita eller svarta.
Nu till inlägget

Jag har genom åren följt den israeliska/palestinska konflikten, kastats mellan hopp och förtvivlan, känt vrede och sorg och hopplöshet och mycket av mina sinnestämmningar kan ni läsa här på bloggen.

Jag har alltid ansett och anser fortfarande, trots FN och hela världssamfundet, att blockaden av Gaza är kriminell och att Gaza är ett helvete på jorden, ett fångläger.
Jag följde med spänning när Ship to Gaza 2010 försökte bryta blockaden och hjälpa befolkningen i Gaza, men det blev istället en tragedi med mängder av döda, eller mördade av israelisk militär.
Jag blev uppmuntrad av att det skulle göras fler försök att bryta blockaden och när Egypten gjorde sig kvitt Mubarak tänkte jag att nu kommer Rafah-övergången att öppnas och hjälpen komma in den vägen, till israels stora fötret.

På båtarna 2010 följde det med en mängd kända personer och efter tragedin satt många av dem i TV:s morronsoffor och berättade och det var många intervjuer med dessa människor innan tragedin på Mavi Marmara.

Nu med båten Estelle har också ett flertal kända personer följt med och när jag skriver detta har båten bordats av Israel och svenskarna befinner sig i Ashkelon.

Vad jag undrar över är vad dessa kända svenskar har för motiv med resan, om det är i första hand av omtänksamhet om Gaza-borna eller om det är för deras egen publicitet.

Varför jag undrar är därför att om man nu vill hjälpa folket i Gaza så kan jag inte förstå att man än en gång försöker bryta blockaden till sjöss istället för att ta landvägen via Egypten, in i Gaza via Rafah, den övergång som Israel inte har kontroll över.

Jag förstår att man får stor publicitet om man försöker bryta blockaden till sjöss, men nu är Estelle i israeliska hamn, allt det som finns ombord till de behövande i Gaza omhändertaget av Israel och de stora förlorarna är än en gång Gaza.

Varför då denna tystnad om Syrien, Varför inga hjälpsändningar till Homs, Aleppo, Idlib?

Svaret på frågan är att det är INBÖRDESKRIG i Syrien, men om man nu inte vill bege sig in i Syrien så finns stora flyktingläger i Jordanien, Turkiet och Libanon.
Kanske, men bara kanske, ses det inte som särskilt spektakulärt att ta sig till ett flyktingläger, fast befolkningen där är i ett skriande behov av hjälp.
Jag tror ändå att det skulle kunna gå att få in hjälp in i Syrien, då i områden som kontrolleras av rebellerna och det är en sak som kommer att undersökas närmare. Jag kommer aldrig att kräva att andra gör den resan utan att jag själv försökt först.

Jag har, som jag skrivit i tidigare inlägg, tagit beslutet om att försöka dra igång en kampanj för att belysa och göra Syrien mer känt och kanske i förlängningen dra igång något som liknar Ship to Gaza, fast då till Syrien.

Jag tillhör inte den skara människor som sitter här på kammarn och tycker andra ska göra, jag vill delta själv, tillsammans med andra som brinner för det syriska folket.

Till sist en video från helvetet i Homs, den totala förstörelsen, skapad av fascistregimen Assad och hans krigsmaskin. Homs är dagens Guernica, också den sönderbombad av fascister.
Hur kan världen vara passiv, hur kan vi vara passiva, kan du vara passiv?

Read Full Post »


Rwanda 1994– På 100 dagar mördas nästan 1000 000 tutsier av hutuer.
Srebrenica 1995–  På några dagar mördas 8000 muslimska män och pojkar av bosnienserbisk milis.

Båda gångerna sade världssamfundet-ALDRIG MER!!!!!

Syrien 2012– Under upprorets 18 månader har 25 000 män, kvinnor och barn dödats, mestadels av fascitregimen och våldet ökar månad för månad och vad gör världen nu? INGENTING.

Assad-regimen flygbombar de syriska städerna alltmer nu, bl a Damaskus och Aleppo och varje dag dödas mellan 100-300 människor, när regimen urskillningslöst bombar hyreshus.

Lika skyldiga som Assad-regimen är dess skyddslingar, Ryssland, Kina och Iran som förser fascistregimen med vapen och effektivt blockerar FN Säkerhetsråd.

Men de som säger sig stödja revolutionen, Syriens Vänner, bestående av bl a USA och EU säger i ord att de stöder revolutionen och att Assads tid är uträknad, men det är ett stöd bara i ord ord ord.

Som var fallet i Rwanda, Srebrenica och nu Syrien, sitter västvärlden på åskådarläktaren och tittar och man kan nästan höra den säga: ”Låt dem slå ihjäl varann”.
– I Rwanda var det afrikaner som mördades, i Srebrenica var det muslimer som mördades och nu i Syrien är det igen muslimer som mördas.

När jag i framtiden åker till ett muslimskt land kommer jag och det med rätta, att känna skam, att jag kommer från den del av världen som kunde ha förhindrat mördandet i Syrien, men lät mördandet fortgå.
Jag skäms över västvärlden, jag skäms över EU, som jag en gång röstade ja till att vi skulle gå med i.

Likt Israels bombningar av Gaza 2008 känner jag ursinne och hat över Assad-regimens mördande, att se videor av dödade och skadade barn får mitt blod att koka och hatet känns obeskrivligt, hur kan man stödja denna mördarregim.

Jag känner också hat över Assad-regimens skyddslingar, Ryssland, Kina och Iran, som har makt att stoppa mördandet, men låter egna intressen gå före syrierna.

Men jag känner också ett växande hat mot de stater som säger sig stödja revolutionen, men väljer att inte stödja rebellerna fullt ut, med bl a vapen.

Ryssland  förser fascitregimen med vapen och ammunition, Mig-plan och helikoptrar.
Det kommer också många rapporter om iranska revolutionsgardister, stridandes på Assad-regimens sida.
Mot detta står rebeller, vars vapen mest är från deserterade soldater och vapen insmugglade från Turkiet och Libanon.

Ryssland och Iran förlängre Assads överlevnad och med det fortsätter mördandet dag efter dag. Varför??
För att Ryssland vill fullfölja sina vapenleveranser och Iran inte vill förlora en allierad i området, business as usuall. Då spelar inte några tusen syrier någon som helst roll.

Vissa tror att USA;s passivitet beror på det amerikanska presidentvalet i november, att inget sker innan valet.
Om något skrer efter valet står skrivet i stjärnorna,men under dessa två månader kommer kanske 1000, eller 2000 eller kanske 3000 män kvinnor och barn till att mördas.
Så lite är ett syriskt liv värt i västs ögon, att man kan offra dessa innan man går till handling.

Så här står det i FN stadgan om Humanitär Intervention:
”Med humanitär intervention menas fall då en eller flera stater utan stöd från FN:s säkerhetsråd, eller ”inbjudan” av den berörda staten själv, ingriper militärt i en annan stat för att skydda invånarna mot omfattande brott mot mänskliga rättigheter”

Mera självklart än i fallet Syrien finns inte, där landets regim brutalt mördar sin egen befolkning.
Assad kommer inte självmant att sluta bomba sin egen befolkning utan han kommer att sluta då:
1. Ryssland drar tillbaka sitt stöd.
2. Militärkupp av den syriska armén
3. Att Assad mördas.
4. En multinationell intervention

Vilket av scenariona som är bäst är självklart de tre första, men om inte så förordar jag  det fjärde alternativet.
Mördandet av det syriska folket måste upphöra och regimen måste krossas, en gång för alla och dess ledare ställas inför rätta i Haag.

En regim som Assad borde inte få finnas på denna jord och den måste utplånas.

Read Full Post »

Saladin, Selah’edînê Eyubî,  سه‌لاحه‌دین ئه‌یوبیpå kurdiska, صلاح الدين يوسف بن أيوب‎ på arabiska, var muslimernas högste ledare under det tredje korståget och han dog i Damascus 1193.
Salah ad-Din betyder ”Trons rättskaffenhet. Källa Wikipedia.

Varför skriver jag om Saladin?
Striderna i stadsdelen Salahedin i Aleppo bär hans namn och rebellerna i den Fria Syriska Armen FSA, har dragit sig tillbaka från Salahedin efter krafigt bombardemang och flyganfall från fascistregimen.
Man har flygbombat Salahedin med MIG och helikoptrar och skjutit med luftvärn in i stadsdelen, men man har inte gått in med soldater än och det verkar ha olika förklaringar.

Att gå in i en stad med trupp är alltid riskabelt, då är det mer riskfritt att beskjuta staden från luften och med artilleri.

Men varför dröjer ett markanfall?
Enligt uppgifter är orsakerna främst två.
Dels är man rädd för att förlora mängder med soldater då ett intåg i en stad alltid är vanskligt och ensligt flera uppgifter är moralen låg inom den syriska armen, då främst bland infanterisoldater.
Den andra orsaken är att man är rädd för stora deserteringar.
Att desertera i stadsmiljö är mycket lättare än i öppen terräng, då man snabbt kan försvinna i gränder med sig själv och med vapen och sedan ansluta sig till rebellerna.

Att FSA har dragit sig tillbaka från Salahedin, betyder inte att de gett upp Salahedin, då stadsdelen ännu inte är befäst av den syriska armén.

Aleppo verkar idag vara delad i två, där fascitregimen har ena halva och rebellerna den andra halvan och utgången verkar helt oviss.

Om man går efter styrkeförhållanden är den syriska armén vida överlägsen med vapen och personal.
Den syriska armén förfogar över minst 300 000 man och beväpningen är överlägsen rebellerna.
Rebellerna samlar kansle 70 000 man, bestående i deserterade soldater och befäl och vanliga människor som tagit till vapen.

Runt Aleppo har regimen samlat kanske 20 000 man och med MIG planen och de moderna helikoptrarna borde slaget vara förlorat för rebellerna som kanske samlat 7000 man inne i Aleppo och beväpningen består främst av Kalascnikov och RPV.
MEN där armén är överlägsen i vapen och manskap är rebellerna överlägsna i moral och engagemang och att de sitter i stadsmiljön som är svår att inta.

Det är också viktigare för fascistregimen att inte förlora Aleppo, än det är för rebellerna att vinna Aleppo och det är av två orsaker.

Visst vill FSA vinna Aleppo, det skulle betyda att de riktar ett hårt slag mot fascitregimen och kan ha Aleppo som bas för vapeninförsel och att deserterde soldater och befäl och medlemmar i regimen säkert kan få en fristad då de bestämmer sig för att hoppa av.
Aleppo ligger nära den turkiska gränsen och är strategiskt viktig för rebellerna för att få in förnödenheter och kan bli den bas som rebellerna behöver för att störta fascitregimen i Damascus.

Skulle Assad förlora Aleppo är nog slaget förlorat och fascitregimens fall är oundvikligt.
Men även om fascitregimen lyckar erövra Aleppo, krävs det så mycket för att behålla staden att FSA kan inta andra städer i Syrien och på sikt kanske ta striderna till Damascius igen.

Den syriska armén är så utsträckt idag att den omöjligt kan kontrollera hela Syrien och det blir då en katt och råtta lek där den syriska armén slåt ner motståndet i en stad, för att sen måsta förflytta sig till en annan stad med nya strider och då kan FSA återvända till dessa städer de just förlorat.

För den syriska armén blir ju detta ohållbart i längden och moralen skjunker deserteringarna ökar, både inom militären som inom regimen.

Striden om Aleppo lär pågå länge än och många fler offer kommer att krävas och ingen vet när fascitregimen faller, men tiden talar emot dem och ju längre det tar för armén att inta Aleppo, ju starkare blir rebellerna och folket som ser att det går att rubba denna förhatliga regim.

Att se sitt eget flygvapen beskjuta sin egen stad med raketer, att se sin egen armé beskjuta staden med artilleri och stridsvagseld, att se denna skoningslösa beskjutning, det väcker till sist även den del av befolkningen i Aleppo som inte velat ansluta sig till revolutionen, att inse att denna regim är en sjuk regim.

Varje granat, varje raket regimen skjuter iväg mot Salahedin och andra stadsdelar i Aleppo är en spik i den kista som tillsist begraver fascitregimen.

Ryssland, Kina, Iran.
Dessa tre länder är de stora supportrarna till fascitregimen och de ska hållas ansvariga till  det som nu händer i Aleppo.
Ryssland skyller striderna på västmakterna, att de beväpnar rebellerna, men att de skickar vapen och ammunition till fascistregimen är tydligen ok.

Det är kanske inte så förvånande att Ryssland agerar som de gör, de är inte kända för att vara någon försvarare av demokrati och frihet.
Se bara på hur de behandlar sin egen befolkning som demonstrerar, de stiftar nya lagar som gör att man får böta rekordsummor om man demonsterar.
Se också på behandlingen av punkgruppen Pussy Riot, de blev åtalade för arekränkning.

Så Ryssland och Kinas agerande i denna fråga är inte så konstig, inte heller Iran.
Vem glömmer valet 2009, det fuskval som ledde till att pajasen Ahmadinejad återvaldes till president och oppositionen kuvades brutalt.
Den iranska regimen kommer en dag att gå samma öde till mötes som fascitregimen i Damascus, fascitregimer brukar störtas såsmåningom.

Till sist vänder jag mej till er, icke bosatta i Syrien, som stödjer fascitregimen.
Att man gör det I Syrien kan jag faktist förstå, de lever med denna regim varje dag.
Assadregimen är uppbyggd på fruktan och misstänksamhet och ingen litar på någon.
Det finns flera av varann oberoende säkerhetstjänster, inom militären, inom statsförvaltningen, inom Baathpartiet och hela apparaten är uppbyggd på misstänsamhet, tjänster och gentjänster, svågerpolitik, familjetillhörighet.
Misstänksamheten, paranojan, liknar i mångt och mycket det gamla DDR och dess säkerhetstjänst STASI, som säkert stått som förebild för Assadklanen.

Hur många I Syrien som verkligen stöder Assad vet vi inte, men många ”stöder” regimen för sin egen överlevnad, precis som i gamla Sovjetunionen.

Men till er i trygga Sverige, som stödjer Assad, er kan jag verkligen inte förstå.
Ni säger till mej och andra som stödjer revolutionen att vi är i klorna på väst och judiska intressen och i samma mening åberopar ni era egna säkra och trovärdiga källor, såsom PressTV, den iranska regimens megafon, vars trovärdighet kan likställas med den gamla sovjetiska nyhetsbyrån TASS, eller det styrande sovjetiska kommunistorgan PRAVDA.

Ni Assadkramare i Sverige, vad känner ni när ni ser beskjutningen av Homs, Hama, Rastan och nu Aleppo?
Hur känner ni för en regim som bombar sina egna städer?
Hur kan ni ens tro på fascistregimens propaganda att det är ”beväpnade gäng och terrorister” som varit igång i 1.5 år i Syrien?
När ni ser demonstrationer i Daara, Homs, Idlib, Hama, Damascus, Aleppo, Ser ni terrorister och judiska agenter som demonstrerar?

Ni får ursäkta, men jag kan inte ta er på allvar, lika lite som jag kan ta Israelkramare på allvar som försvarar Israels bombningar av GAZA 2008.
Ni är stöpta i samma form, stöpta i trångsynthet, svart o vitt tänkande.
Ni ser inte igenom, ni ser inte människan i demonstrationståget i Damascus, som faktist opponerar mot regimen, som faktist vill ha förändring.
Ni ser inte stolheten och styrkan i ögonen på dessa människor, som nu vågar protestera, när rädslans murar rasat och stolheten gör att de växer hos sig själva.
Jag känner sådan beundran för de syriska folket, stolhet att få se, inte bara en vilja till förändring, en revolution, utan också en revolution inne i dessa människor.
Ju mer fascistregimen skjuter och bombarderar dem, ju mer växer revolutionen i styrka och jag inser vad fattiga ni är, ni Assadkramare, som inte ser och kännerr detta, utan ni lever i er lilla lilla bubbla.

Ni vill beröva dessa människor förändring, varför? Jo, ni vill behålla er bild av Assad som något stort, något revolutionerande, mågot mot USA och väst.
Spräck bubblan tack, och se verkligheten som den är och börja se människan, syriern, som faktiskt vill ha det VI har, frihet och människovärde.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: