Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pessimism’

Tänk alla CV som rekryterare tvingas läsa varje dag där det står floskler om att man är kreativ, gillar att ha många bollar i luften, att man är flexibel, social bla bla bla.
Detta är ju just floskler som man förväntas skriva och som förväntas vara en tillgång och det är det kanske på många företag, men hur hittar man guldkornen, de riktiga, de som verkligen skulle vara en tillgång på företagen, genom detta floskelträsk.

Det gör man inte, om man inte har en otrolig tur och det är därför som detta floskelträsk måste försvinna och man måste tillåtas att vara och visa sig själv ur en annan sida än just dessa floskelträsk, som i slutändan bara blir ytligt, flamsigt och en arbetsplats fullt med ja-sägare.

I mitt CV skulle det stå att ”Jag gillar inte att ha många bollar i luften, jag gillar att ha en, men den koncentrerar jag mej på till 100 %, däremot kan jag ha många olika tankar i huvudet, både för och emot, som jag kommer fram till om jag tillåts tänka. Jag är inte speciellt social och avskyr mingel och ytliga sammankomster, så dessa undanber jag mig med det bestämdaste. Det betyder inte att jag isolerar mig, men jag måste få arbeta ifred.”

Den här flåshurtiga optimist-klyschan att ”allt ordnar sig” tror jag inte heller på, för det gör det inte utan att man gör något själv och att det optimistiska tänkandet på ett företag skulle jag själv se som ett problem om alla var det, om alla medarbetare var likriktade åt det hållet, för i min värld, om nu inte allt ordnar sig, var gör man då? Är man beredd på ett alternativ?

Jag ser mig som pessimist, men det betyder verkligen inte att jag inte jobbar eller engagerar mig till 100% för det jag tror på.
Jag har stor inlevelse och empati för det jag verkligen tror på, men det betyder också att jag under arbetets gång, i huvudet, alltid har alternativ, alltid har andra lösningar om den inslagna vägen inte fungerar, för vi pessimister tror aldrig på den lätta vägen, ”så här lätt kan det inte vara, den här vägen går nog inte” och går det så lätt, känner vi misstro mot det också, ”det måste vara något fel, så här lätt kan det inte vara, det här genomslaget får nog inte inlägget”

Jag vill mena att trots att vi pessimister kanske inte alltid är så snabba i tanken, betyder det inte att vi inte tänker, engagerar oss, så när vi verkligen tycker en sak, då finns ett verkligt engagemang där, då flamsar vi inte hit och dit, vi står för vad vi tycker, oavsett vad majoriteten tycker. Vi kan stå ensamma mot en hel skock och vi är inte intresserade av mass tyckande.

Tyvärr är inte samhället så värst toleranta mot att man bryter mot normer och helst ska alla gå i samma fåra.
Ett exempel är väl normen för kvinnor, där normen är att visa så mycket av kvinnan, helt så avklädd som möjligt.
Däremot de muslimska kvinnorna, som bär niqab eller hijab, blir trakasserade för att de är muslimer, men också för att de med sina kläder ska påvisas att de är förtryckta.
Är inte det ett förtryckande kvinnoideal att kvinnor ska bära kortkort, reklam som visar på halvnakna kvinnor?
Varje dag ser jag unga tjejer som har minimala kjolar på sig, men man ser hur obekväma de egentligen är, för de går och drar i dessa kjolar hela tiden.
Normen är att har man minimalt med kläder är det ok för en kvinna, men mycket kläder, som döljer det mesta, kritiseras och är inte ok, för det ses som förtryck.
Kanske är det förtryckande för mannen att han inte få se tillräckligt, men vad säger det om vår kvinnosyn, att kvinnan är till för mannen.

Jag har slutat med att följa normer och påbud om hur man ska vara, jag har helt enkelt lessnat på denna likriktning och masshysteri om att vi ska vara så förbannat lika.

Min alkoholkonsumtion är minimal, men jag är inte nykterist, jag har helt enkelt lessnat att dricka
Alla ska ha smartphone- jag har ingen, alla har Facebook-jag raderade mitt konto i februari 2013.
Kolla när ni är ute hur många som stirrar på sin smartphone hela tiden, hur mamma och pappa stirrar på dessa medans barnen pockar på uppmärksamhet, ”mamma, mamma, mamma, pappa, pappa, pappa”.
Jag brukar tänka att stackars barn
Alla ska vara online, alltid tillgängliga, t.o.m på semestern, jag undrar, varför?

Jag tror på en klyscha, nämligen den att det man saknar mentalt och känslomässigt, det ersätter man med prylar.
Ju mer prylfixerat ett samhälle är, ju mer saknas det själsliga, det mental.

2011 startade det arabiska uppvaknandet i Tunisien och några månader senare störtades den tunisiska diktatorn och att det lyckades var för att det tunisiska folket var eniga i att störta diktaturen.
I Tunisien kanske inte alla kan köpa det senaste inom mobiltelefoni, eller den senaste datorn, eller bilen, eller vad det nu är inom prylträsket, men de har något som vi inte har här i Sverige, ett jävlar anamma, en vilja till förändring, att det är slut med att kröka rygg för överheten och ska man göra förändringen ska man göra den tillsammans.
Här i Sverige finns inte det, vi tycker oss leva i de bästa av världar och det gör vi självklart om vi jämför med helvetet i Syrien, men det personliga, samhörigheten med andra, att vi kan förverkliga och förändra och viljan, det finns inte här.

Det är mental istid här, där allt ska vara som det är, ingen utveckling ska ske, utom på det tekniska området, men jag tackar gud för att våra farföräldrar ändå, trots elände och fattigdom, förändrade Sverige.

Jag är bekymrad över framtiden, hur mina barnbarn ska få det för som jag skrev tidigare, allt löser sig inte, framtiden blir vad vi gör den till och nu görs ingenting.

Annonser

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: