Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘miljöpartiet’

För att inte dra på mej all sortens påhopp såsom att jag skulle vara någon anglo/judisk kollaboratör eller gå i amerikanska/israeliska ledband så ska jag klargöra följande.
1. Ja jag har faktiskt blivit anklagad för ovan nämda av någon som inte läst bloggen.
2. Vissa har svårt att se världen med andra glasögon än de vita eller svarta.
Nu till inlägget

Jag har genom åren följt den israeliska/palestinska konflikten, kastats mellan hopp och förtvivlan, känt vrede och sorg och hopplöshet och mycket av mina sinnestämmningar kan ni läsa här på bloggen.

Jag har alltid ansett och anser fortfarande, trots FN och hela världssamfundet, att blockaden av Gaza är kriminell och att Gaza är ett helvete på jorden, ett fångläger.
Jag följde med spänning när Ship to Gaza 2010 försökte bryta blockaden och hjälpa befolkningen i Gaza, men det blev istället en tragedi med mängder av döda, eller mördade av israelisk militär.
Jag blev uppmuntrad av att det skulle göras fler försök att bryta blockaden och när Egypten gjorde sig kvitt Mubarak tänkte jag att nu kommer Rafah-övergången att öppnas och hjälpen komma in den vägen, till israels stora fötret.

På båtarna 2010 följde det med en mängd kända personer och efter tragedin satt många av dem i TV:s morronsoffor och berättade och det var många intervjuer med dessa människor innan tragedin på Mavi Marmara.

Nu med båten Estelle har också ett flertal kända personer följt med och när jag skriver detta har båten bordats av Israel och svenskarna befinner sig i Ashkelon.

Vad jag undrar över är vad dessa kända svenskar har för motiv med resan, om det är i första hand av omtänksamhet om Gaza-borna eller om det är för deras egen publicitet.

Varför jag undrar är därför att om man nu vill hjälpa folket i Gaza så kan jag inte förstå att man än en gång försöker bryta blockaden till sjöss istället för att ta landvägen via Egypten, in i Gaza via Rafah, den övergång som Israel inte har kontroll över.

Jag förstår att man får stor publicitet om man försöker bryta blockaden till sjöss, men nu är Estelle i israeliska hamn, allt det som finns ombord till de behövande i Gaza omhändertaget av Israel och de stora förlorarna är än en gång Gaza.

Varför då denna tystnad om Syrien, Varför inga hjälpsändningar till Homs, Aleppo, Idlib?

Svaret på frågan är att det är INBÖRDESKRIG i Syrien, men om man nu inte vill bege sig in i Syrien så finns stora flyktingläger i Jordanien, Turkiet och Libanon.
Kanske, men bara kanske, ses det inte som särskilt spektakulärt att ta sig till ett flyktingläger, fast befolkningen där är i ett skriande behov av hjälp.
Jag tror ändå att det skulle kunna gå att få in hjälp in i Syrien, då i områden som kontrolleras av rebellerna och det är en sak som kommer att undersökas närmare. Jag kommer aldrig att kräva att andra gör den resan utan att jag själv försökt först.

Jag har, som jag skrivit i tidigare inlägg, tagit beslutet om att försöka dra igång en kampanj för att belysa och göra Syrien mer känt och kanske i förlängningen dra igång något som liknar Ship to Gaza, fast då till Syrien.

Jag tillhör inte den skara människor som sitter här på kammarn och tycker andra ska göra, jag vill delta själv, tillsammans med andra som brinner för det syriska folket.

Till sist en video från helvetet i Homs, den totala förstörelsen, skapad av fascistregimen Assad och hans krigsmaskin. Homs är dagens Guernica, också den sönderbombad av fascister.
Hur kan världen vara passiv, hur kan vi vara passiva, kan du vara passiv?

Read Full Post »

Här nedan följer en intervju med Professor Leif Stenberg, som är Mellanöstern kännare på Lunds Universitet. Han svara på mina frågor om situationen i Syrien.

1. Hur skulle du beskriva situationen i Syrien idag, är det ett inbördeskrig?

Jag har sedan ganska länge definierat situationen i Syrien som ett inbördeskrig. Jag följer i detta sammanhang inte mediala eller politiska diskussioner utan resonerar kring frågan utifrån ett akademiskt perspektiv. Det finns emellertid en omfattande litteratur om hur termen ”inbördeskrig” kan begreppsliggöras och det råder ingen enhet i frågan, varken akademiskt eller i något annat sammanhang. Samtidigt ryms händelseutvecklingen i Syrien sedan en tid inom ramen för de försök till de olika akademiska definitioner som finns. Att frågan om situationen i Syrien ska ses som ett inbördeskrig överhuvudtaget har diskuterats hänför jag främst till olika politiska hållningar. Till exempel, bland internationella aktörer kan tanken att situationen i Syrien är ett inbördeskrig vara problematisk då en sådan definition förutsätter handling, och för opposition i Syrien kan en sådan definition vara problematisk då den förutsätter att även opposition brukar våld. 

2. Är upproret mot Assad sekteristiskt?

Nej det är inte självklart ”sekteristiskt” uppror, men det finns element av religionstillhörighet och etnisk tillhörighet som spelar viktiga roller i konflikten och förutsättningarna för dessa tillhörigheter är föränderliga och inte statiska. Det vill säga att majoriteten av såväl de som demonstrerar fredligt och som strider med vapen mot regimen är sunni, men det finns tillexempel kristna, druser och alawiter inom olika grenar av opposition.  Ett problem är att regim och vissa delar av oppositionen gärna vill framställa konflikten som att den är ”sekteristisk”. Ur regimens perspektiv är ett syfte att framställa sig som den som garanterar minoriteters säkerhet. Inom opposition kan vissa islamistiska grupper se på konflikten som definierad som en konflikt mellan rättfärdiga sunniter och kätterska alawiter. Tillhörighet till en religiös, tribal eller etnisk grupp kan i situationer likt den i Syrien bli viktiga genom att tillhörigheten till en grupp ger individen eller familjen en trygghet – det blir den identitet människor har förtroende för och det kitt som håller grupper samman. Dessa grupptillhörigheter ger det skydd som en stat inte kan ge i en konfliktsituation. Ett problem som kan uppstå är att dessa tillhörigheter kan bli drivande i konflikter genom att de ses som att de motiverar eller rättfärdigar deltagande. Det som är avgörande för hur islamitiska och jihadistiska gruppernas deltagande inom opposition ska utvecklas är om dessa grupper  kan skapa ett bredare stöd för sina positioner. Om syrier bedömer tills exempel jihadistiska grupper som varande utländska tror jag de kommer att de kan komma att förlora stöd om regimen faller och en övergångsprocess mot ett civilt styre i Syrien inleds. Dock kan dessa gruppers inflytande öka om de attraherar syrier – en utveckling som skulle ge dem en starkare legitimitet. Här finns många osäkerhetsfaktorer och jag kan inte se entydig bild rörande jihadistiska grupper inflytande och roll.

3. Har någon av sidan momentum?

Inte såvitt jag kan bedöma. Dock har de senaste dagarnas strider kanske visat ett visst momentum för opposition på marken. Något som i varje situation utmanas av regimens övertag i luften. Jag tänker här på att Fria Syriska Armén  lyckats erövra delar av den motorväg som kopplar samman Aleppo och Damaskus och att de kunnat tillfångata så många som 250 regimsoldater vid ett tillfälle. Om den av FN utsedda medlaren Lakhdar Ibrahimis  förslag att åstadkomma ett tidsbegränsat eldupphör under den kommande islamiska högtiden lyckas kanske det även tyder på att deltagare i konflikten närmar sig en situation där de är beredda att inleda förhandlingar. Dock är det kanske en alltför optimistisk syn.
4. Kan någon av sidorna, FSA eller Assad-lojala vinna militärt?

Såvitt det går att bedöma verkar ingen sida kunna vinna militärt i den närmaste tiden. Dock kan skiften ske snabbt och beroende på vilka framgångar den ena eller andra sidan har under en kort tid kan konflikten vändas till ena sidans fördel. Jag tänker i detta sammanhang mest på möjligheten att nå symbolisk framgång genom att flera framstående person dödas, hoppar av eller att symboliska platser erövras. I ett längre perspektiv är det samtidigt min uppfattning att regimen inte kommer att överleva. Om jag skulle ha fel på denna punkt är min slutsats att Syrien inte kommer att bli vad det varit. De sprickor som inbördeskriget skapat mellan individer och grupper av människor kommer det att ta lång tid att läka. De ekonomiska skador som Syrien lidit under de senaste 18-19 månaderna kommer också att ta lång tid att reparera. Jag undrar om internationella beslutsfattare är medvetna om omfattningen av skadorna på den syriska infrastrukturen.
5. Tror du rebellerna kommer segra i Aleppo`

Kanske inte i ett kort perspektiv. Det övertag den syriska armén har i form av tyngre vapen och det understöd armén har i luften gör det svårt att se oppositionen som segrare i ett kort perspektiv. Jag menar dock att i ett något längre perspektiv kommer den syriska armén att få problem i mötet med alltmer organiserade oppositionella styrkor, men detta förutsätter, som sagt, att opposition klarar av att organisera sig och bortse från till exempel ideologiska motsättningar och diverse intressen. Det finns flera som nyligen rapporterat om ökad splitting inom Fria Syriska Armén (FSA), men det är osäkert i vilken grad FSA är splittrade. En annan fråga som påverkar den syriska armén rör införsel av till exempel reservdelar och annan nödvändig utrustning till den syriska armén, något som ser ut att bli allt svårare att genomföra, dels på grund av utökad omfattning av sanktioner, dels en aktivare kontroll av transporter till Syrien som genomförs av Turkiet. Min poäng är att tiden verkar för oppositionen som stöds ekonomiskt och till viss del materiellt av olika länder.

6. Vad skulle en ev. rebellseger i Aleppo betyda för Assad regimen?

Det skulle skynda på regimens fall och medföra att oppositionen inte skulle var splittrad på flera fronter. Det skulle säkerligen medföra fler avhopp och kanske vara just en sådan symbolisk seger som bidra till att oppositionen får ett övertag som kan leda till regimens fall. Samtidigt är det viktigt att understryka att striderna förmodligen inte tar slut endast på grund av att regimen faller.
7. Finns det några tecken på förhandlngar meller oppositionen och regimen?

Regimen har vid några tillfällen under de senaste 18-19 månaderna försökt förhandla med den allt mindre del av oppositionen som tror att en förhandlingslösning är möjlig. Denna del av oppositionen tillhör de som varit opposition sedan länge i Syrien och de utgörs främst av en grupp intellektuella som utifrån ett mänskliga rättighetsperspektiv önskat förändra Syrien. De inom oppositionen som tror på en förhandlingslösning  är i dag mycket få och dessa förhandlingsförsök skedde främst under 2011. Lakhdar Ibrahimis försök att åstadkomma ett eldupphör är, såvitt jag förstår, kopplat till en tanke att ett eldupphör ska leda till förhandlingar och det finns förslag, bland annat det iranska, som fortfarande ser en möjlighet för Bashar al-Asads regim att verka som en övergångsregim under tiden ett val förbereds. Men svaret på frågan kan alltså lika gärna vara nej.
8. Finns det något som pekar på att Assad kan gå vinnande ur detta uppror/revolution, eller kommer Assad  med tiden att försvinna?

Som nämnts ovan är det inte mycket som pekar på att Bashar al-Asad blir kvar vid makten i Syrien i ett längre perspektiv. Till regimens fördel talar dock att den lyckats hålla sig kvar ända fram till nu och den inte fallit samman. Den internationella splittringen med olika länders uppbackning av regimen påverkar även möjligheterna för Bashar al-Asad. Det som mer pekar på att regimen Bashar al-Asad har en begränsad livslängd är att oppositionen i all sin oenighet sakta men säkert flyttar fram sina positioner. En andra aspekt är att internationella aktörer som stödjer opposition har investerat mycket ekonomi och prestige i att regimen ska falla. Sammantaget är det inte mycket som talar för att al-Asad sitter kvar vid makten i ett längre perspektiv.
9. Finns tecken på att den syriska armén demoraliseras och att höga alawitiska generaler, på sikt, kan planera en militärkupp mot Assad, för att rädda det som räddas kan?

Ett problem som är alltmer uppenbart är att konflikten blir allt mer våldsam. Om statliga institutioner som militär och polis faller samman fullständigt och även regimen faller kan Syrien hamna i en närmast kaotisk situation som i sin tur kan leda till ett utdraget inbördeskrig mellan olika aktörer som försöker flytta fram sina positioner. Det skulle kunna påminna om såväl den tidigare situationen i Irak och det libanesiska inbördeskriget. Jag är inte säker på att en militärkupp skulle förändra situationen. En sådan tanke bygger på föreställningen att upproret inte slutar även om Bashar al-Asad faller. Möjligen skulle en kupp tillsammans med ett tillsättande av en civil övergångsregim kunna dämpa upproret och leda till förhandlingar, men samtidigt finns inte mycket som pekar på en sådan utveckling just nu. Men igen, det är svårt att uttala sig om hur  diskussionerna går bland höga alawitiska militärer.
10. Har läst om att en alawitisk ministat vid Latakia kan bildas om Assad riskerar förlora, vad tror du om det scenariot?

I ett läge där Aleppo hamnar i oppositionens händer och att det blir en etablerad framgång, och Damaskus utsätts vad som kanske kan närmast beskrivas som en belägring med intensiva strider som närmar sig presidentpalatset är det inte otroligt att flera framträdande alawiter inklusive presidenten kommer att förflytta sig till de alawitiska områdena kring Latakia. Jag ser det som långsökt att detta skulle leda till en alawitisk ministat. Det skulle få konsekvenser för kurdernas position i Syrien och underblåsa självständighetssträvanden bland kurder. Kurderna är emellertid djupt oeniga för tillfället. Jag skulle även uppskatta att de flesta syrier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet inte är speciellt intresserade av lösningen med en alawitisk ministat. Tanken om en alawitisk ministat går tillbaka på historiska förhållanden under tidigt 1900-tal och den koloniala eran och är nog en svårförståelig konstruktion för de flesta syrier i dag. Det är dock en mycket allvarlig fråga vad som ska ske med den alawitiska kommuniteten som helhet om regimen faller och ett slags politiskt och säkerhetsmässigt vakuum uppstår.
11. Finns tecken på splittring inom den alawitiska maktsfären?

Den alawitiska maktsfären har alltid varit splittrad. Skillnaden sedan mars 2011 är att genom Syriens arabiska vår är förmodligen den allmänna uppfattningen bland alawiter att deras hela existens är hotad. Och i de ledande skikten vet i stort sett alla vad de kan förlora. Enheten mellan alawitiska ledare kan alltså sägas bygga på den alawitiska identiteten och de möjligheter denna har givit dem i det syriska samhället fram till idag. Den bygger följaktligen inte på gemensamma ideologiska utgångspunkter. En viktig aspekt av det syriska inbördeskriget är att trygga den alawitiska befolkningen vid ett maktskifte. Detta gäller, som nämnts ovan, även andra minoriteter.

12. Tror du Ryssland kommer att överge stödet till Assad på sikt?

I nyligen avhållna samtal med europeiska ledare verkade den ryske utrikesministern Sergei Lavronov inte vika från sina ståndpunkter gällande Rysslands stöd till Syrien. Det finns inga tydliga tecken på att Ryssland tänker avvika från den politiken inom den närmaste tiden. Jag har svårt att bedöma under vilka förutsättningar Ryssland skulle ge upp sin stöd för Syrien. Det som är uppenbart i Syrien just nu är att landet är på väg in i en katastroflik situation. Den humanitära situationen är  mycket prekär, ett stort antal döda, ett stort antal försvunna, klart mer än en miljon människor på flykt inom landets gränser, mer än 300 000 registrerade flyktingar i grannländerna och brist på mat, vatten och medicin. Till detta kommer att många civila sitter fast i stridzoner och våldet blir allt brutalare med avrättningar som är godtyckliga och utförs av alla stridande parter.

Min slutsats är att alla internationella aktörer inte har tagit ansvar och som syrienkännare som bedrivit forskning i landet i cirka 18 år är det djupt frustrerande att följa utvecklingen. Jag skulle önska att Syriens befolkning sattes i centrum för de åtgärder som föreslås. Men det är inte mycket som tyder på att så ska bli fallet.
Jag tackar Professor Leif Stenberg för att han tog síg tid att besvara mina frågor
 

 

Read Full Post »




Den översta bilden är från Homs, den andra från Aleppo, den tredje från Homs, den fjärde och femte från Aleppo. Den femte bilden visar den medeltida marknaden i Aleppo. Alla dessa bilder visar den förstörelse som Assad-regimen tillfogar sin egen befolkning.
Man kan aldrig med bilder visa eller förstå den grymhet och det helvete befolkningen lever under, inte bara i Homs och Aleppo, utan i hela Syrien.
Och man kan aldrig förstå den grymhet och och det totala krig som Assadregimens styrkor tillfogar sin egen befolkning.

Lägg därtill till att det nu kommit uppgifter om att Assadregimens styrkor använder klusterbomber mot de syriska städerna, så kanske man kan börja förstå vilken regim vi har att göra med.

Men det här inlägget ska inte handla om detta, utan om den glömska och den tystnad som råder i omvärlden vad gäller Syrien.

Ibland ser vi på nyheterna inslag från Syrien, det brukar vara i 5 minuter sen flashas det till andra nyheter, men det som förvånar mej mest är nog den tystnad som råder från alla de svenska riksdagspartierna, intressegrupper för den palestinska frågan och fredsrörelsen.

Jag menar inte en sekund att fokus ska tas bort från den palestinska frågan och då den nu aktuella Ship to Gaza. Palestiniernas situation där är verkligen ett helvete.

Men jag vill mena att man faktiskt kan fokusera på två frågor samtidigt och då se att hjälpbehoven i och utanför Syrien är enorma.

Vad jag menar med rubriken Ship to Homs, Aleppo, Syria är att vi alla borde engagera oss i Syrien, vi borde mer belysa vad som händer där och visa på Assadregimens grymheter.
Hjälpbehovet i det belägrade Homs är enormt och jag törs nog säga att läget i Homs, för de som fortfarande är kvar där,  som ett helvete på jorden.

Vad jag skulle vilja göra är att dra igång hjälp till Syrien, med likasinnade som liksom jag känner en frustration över att inget görs för det syriska folket.

Jag vill se torgmöten, demonstrationer, där alla riksdagspartier är engagerade, alla intressegrupper och fredsrörelsen, jag vill se insamling av mat, kläder och pengar till de nödställda inne i Syrien och jag vill vara med och leverera det som samlas in, så att allt kommer dit det ska.

Jag är beredd att jobba hårt för det här, tillsammans med andra lika engagerade så om du som läser detta också vill, hör av dej så börjar vi nu och bryter tystnaden om helvetet i Syrien.

Read Full Post »

Finns det något vidrigare än den svenska självbilden, föreställningen att vi lever i ett land där vi tar hand om de sjuka och svaga, där arbetslösa får en bra ersättning och sen jobb. När vi blir gamla får vi en bra pension som vi kan leva på, och kan vi inte bo hemma får vi bo på ett fint äldreboende där vi tas om hand på bästa sätt.
Blir vi sjuka får vi ersättning, sjukpenning, så att vi i lugn och ro kan vara hemma och tillfriskna. Blir våra tänder dåliga, kan vi få dem fixade till en billig penning. Allt med stöd av staten.
Skolan är även den i världsklass, där satsas det på barnen. De lever ett tryggt bra liv. Hela övriga Europa kastar avundsjuka blickar mot Sverige och säger ”om vi ändå hade det som svenskarna”.

Utan att lägga prioritet vid något av ovanstående, har jag gett mig den på att krossa den svenska självbilden och föra fram en nykter bild av Sverige. En bild av det Sverige som jag ser, där klassklyftorna ökar, sjuktalen skjuter i höjden, gamla ligger i sin egen skit. Där kvinnor blir utsatta för våld, och barn likaså. Där ungdomar kommer ut till en stenhård arbetsmarkand. Tonårstjejer som skär sig för att de mår så dåligt av alla måsten och krav som ställs på dem, där tidningar och tv-program basunerar ut hur tjejerna ska vara för att bli framgångsrika.
Måttet för välfärden är hur ett land tar hand om de svaga och sjuka, de som hamnat snett i tillvaron och behöver hjälp. Och mäter man det värdet är Sverige inget välfärdsland.

I Sverige har vi sedan forntiden kvar en luthersk syn på hur vi ska vara. Man ska göra rätt för sig, inte ligga andra till last, visa sig arbetsam och duglig och kavla upp ärmarna och jobba på. Man ska stå ut helt enkelt – och det är detta jag inte fattar. Varför ska man stå ut? Varför ska man tvingas delta i detta race och springa i ekorrhjulet? Vi måste krossa de lutherska bojorna.
Samhället i dag har riktat in sig på att jaga de sjuka och få dem tillbaka till arbetet, och det är ”Förnedringskassan” som går i bräschen. Många långtidssjuka är nu oroliga att förlora sin ersättning och kanske tvingas tillbaka till ett arbete de inte orkar med. Till vilken nytta undrar jag, till vilken nytta ska de sjuka jagas? För att få ner kostnader? Ja, kortsiktigt sparar man kanske pengar. Men har någon blivit sjuk på jobbet och kroppen säger ifrån, då lär ju kroppen säga nej igen. Risken är stor.
Ska de sjuka utförsäkras? Javisst, staten vill få någon annan att betala. Men vem ska då göra det om de inte kan arbeta? Måste det inte bli samhället ändå?
Jag tror att planen från regering och riksdag är att den allmänna sjukförsäkringen på sikt ska privatiseras. Vi ska tvingas fixa egna sjukförsäkringar, kanske Försäkringskassan privatiseras. Samhället ska ta minimalt ansvar för sina medborgare. Och när detta händer, är det sista av vår lilla välfärd borta.
Sådan är kapitalismen, det är bara pengar som räknas. Människor är humankapital som kan ersättas, tjänar du pengar är du framgångsrik, är du sjuk ska du sparkas på.
Nu vore det lätt att uppmana alla att rösta rött i nästa val. Men det är ju som att välja mellan pest och kolera. För en socialdemokratisk regering är lika kapitalistisk som den nuvarande – sparkar på de svaga och sjuka lika hårt som den borgerliga. Så det lär tyvärr inte bli någon större omsvängning efter ett eventuellt regimskifte

Read Full Post »

Nej nej, jag är INTE kommunist, har aldrig varit och kommer aldrig att bli och för mej är kommunism och nazism samma människoföraltande skit och måste krossas.
Nä, jag tänker på en folklig revolution, av oss, för oss och inspirationen får jag från Tunisien, Libyen, Egypten och den nu pågående revolten i Syrien.

Dessa revolutioner är ett resultat av lång tids missnöje, men visar samtidigt att allt är möjligt, bara vi står enade och vill samma sak.

Varför vill jag då ha revolution i Sverige, det kommer väl aldrig att hända, vi som har det så bra?

Ja är det något land som en revolution just nu är helt otänkbart i, just nu, så är det väl i landet lagom.
Men jag säger det ändå, LÅT OSS GÖRA REVOLUTION.

Det finns två lägen att se på Sverige idag, det ena är att se verkligheten som den är, eller att sitta i sin bubbla och välja att inte se.
Jag ser verkligheten som den är och jag ser inget bra land längre.

Välfärden är nermonterad, kvar finns spillrorna av den välfärd vi en gång hade och att gå in på att bevisa att så är fallet tar alldesles för lång tid, men jag ska ge några exempel.

Arbetsmarknaden idag består av ett A och ett B-lag, nej fresten, även ett C-lag.

A-laget består av tillsvidareanställda på heltid, som har sin jobbtrygget ordand, än så länge, för det blir allt vanligare att heltidare sägs upp och sen blir anställda på bemanningsföretag, med provanställning och osäkrare arbetsförhållanden.
Lägg till att delar av regeringen vill luckra upp LAS och att fackets makt minskar, så har vi snart en arbetsmarknad med stor ovisshet.

B-laget består av mestadels ungdommar som arbetar med urusla förhållanden, deltid och visstidsanställningar och där vill samma delar av regeringen dessutom vill sänka ingångslönerna för ungdommarna.

C-laget består av papperslösa flyktingar och arbetare utifrån som inte har kollektivavtal och deras förhållanden kan mest liknas vid slavkontrakt.

Sen om vi blir sjuka, där vi har ett system där vi inte får vara sjuka nån längre tid, för då kommer stupstocken och då får vi gå till socialen, där vi blir hänvisade till frivilligorganisationerna för att få mat för dagen.

Den som påstår att det inte finns klassklyftor och fattigdom i Sverige lever i sin bubbla och tror sig vara oantastbar och till er vill jag säga:

Livet är att går på en knivsegg, det gäller att hålla balansen och att gå rakt fram och du får absolut inte göra några misstag på livets vandring, för då faller du och slår dej hårt.

Det är otroligt lätt att ramla, det kan vara sjukdom, arbetslöshet, familjetragedier och det här kan hända oss alla, ingen är imun.
Det är så lätt att tycka en massa om dessa människor och se sej själv som mer värd äm dessa, att se dessa som misslyckade människor.

Att tycka en massa om dessa människor talar mer om hur betraktaren är än den betraktade och det finns något äckligt lutherskt i fördömmandet.

Ni som lever i bubblan, som bara bryr er om alkoholen, smartphonen och appen, senaste stadsjeepen och flådigaste villan och hippa barnvagen, vet ni en sak? Det där betyder inget i det stora hela.
Det där är matriellt och inget man får ta med sej när vi står framför vår skapare, framför honom är vi alla lika nakna.

Kanske är jakten på det matriella ett bevis på den menatala fattigdommen som brer ut sej, individualismen, det ständigt  JAG JAG JAG och det kompakta ointresset för sina medmänniskor.
Att en människa kan bli misshandlad bland en massa folk där ingen ingriper är ett bevis på detta.

För min del har jag stannat i den matriella utvecklingen, för jag vill inte hänga med längre och om det inte var för familjen, som jag prioriterar före allt, skulle jag bli autonom.

Men än så länge har jag en brinnande låga inom mej att förändra och därför finns denna blogg, för vad har vi för allternativ, när vi har våra barn och barnbarn.

Nu till revolutionen och slutklämmen

*Blir du inte provocerad av att ”herrarna” inom finanssektorn roffar åt sig bonusar, samtidigt som vi ska hålla igen?
*Blir inte du provocerad när riskkapitalister låter din mamma eller pappa ligga i sin egen skit, bara för att aktieägarna ska bli rikare?
*År du inte trött på dessa ständigt leende politiker som tycker du ska slita ut dej till 75 år, samtidigt som de själva får en fet pension efter två mandatperioder?
*Är du inte trött på dessa osynliga bojor du ständigt bär omkring med, som krossar dina drömmar, som begränsar ditt liv och håller dej fast i den situation du befinner dej i?
*Blir du inte förbannad av att det faktiskt finns barnfattigdom?

Det här är faktist en grogrund för revolution, om inte nu så borde detta vara en grund för protester och demonstrationer.

Jag undra bara, Var går din gräns?

Read Full Post »


När jag som 17 åring 1977 såg denna föreställning på Ladugårdsgärde i Stockholm, visste jag inte att jag 35 år senare skulle se denna video och tänka tillbaka på den tiden, sjunga med i texten och känna att vi idag, 2012 har exakt samma kamp framför oss som våra förfäder hade för 100 år sedan.

Jag känner en enorm tacksamhet och stolthet och vördnad för dem som startade fackföreningar och arbetarrörelsen, för de hade fått nog, de ville förändra och skapa någonting bättre och framförallt ville de att deras barn skulle få det bättre än dem.

Samma sak ser vi idag i Syrien och i Tunisien, Egypten och Libyen, hur folk har fått nog och vill skapa något bättre.
Det tog lång tid här att skapa ett bättre Sverige  än det var för 100 år sedan, men vi fick det bättre.

Men nu ser vi i Sverige hur klassklyftorna växer, hur fattigdomen brer ut sig, hur hemlösheten ökar, hur rovdriften på de som har jobb ökar och hur de arbetslösa slussas mellan olika åtgärder.
Det är nu som det var för 100 år sedan, arbetsgivarens marknad, där de kan sålla och välja och passar inte galoscherna, så står fler på tur att ta ens plats.

Avsked för 100 år sedan betydde vräkning om du var statare och hade du blivit vräkt hade du svårt att få ett nytt jobb,  du var stämplad och det är exakt samma sak nu, fast med mer raffinerade metoder.

Dåtidens statar system är sedan länge avskaffat, men idag har du andra bojor, ekonomiska bojor.
Har du lån på hus och annat har du inte råd att bli av med jobbet, du vågar inte riskera att bli av med lönen, som du använder för att betala av lånen och boendet.
Blir du avskedad står kronofogden och väntar och missas inbetalningarna hamnar du hos dagens förnedringscentral, nämligen Upplysningscentralen där arbetsgivare och anndra kan se att du har betalningsanmärkningar och då är det kört.
Så det är bättre att hålla käft och kämpa på i löneracet och skita i andra och bara tänka på sej själv.

Men en sak är sig likt, kapitalet
Det är lika människorförnedrande som för 100 år sedan, det är bara det att då fanns inga regler som stramade upp kapitalet.
Men nu håller den här regeringen på att lösa upp tyglarna och släppa lös kapitalet och det gör att klyftorna ökar och rovdriften likaså.

Den som påstår att det inte finns klassklyftor i Sverige vet inte vad de pratar om och de kommer att öka för varje år.

Tänk om vi kunde ena oss, vi som lever som löneslavar, eller arbetslösa, eller sjukskrivna.
Tänk om vi bara fick nog och bestämde oss för att nu får det vara slut på det här.
Kapitalet skulle inte ha en chans
Inte regeringen heller

Tunisierna kunde, jemeniterna likalå, egyptierna kämpar på  och har kommit en bra bit på väg, libyerna med och syrierna håller på, de kommer aldrig att ge sig nu.

Tänk om vi också kunde ta gatorna i besittning, demonstrera, ockupera torgen och kräva förändring, vi skulle segra, jag lovar.

VI ÄRO TUSENDEN

Read Full Post »

Nu har 2011 gått till handlingarna och det är väl inte för inte man kommer att minnas det året med både glädje och sorg.

På det personliga planet gick mina båda föräldrar bort med 7 månaders mellanrum av ålderkrämpor, men trösten jag känner är att de ville somna in och med de krämpor de hade den sista tiden, vet jag att de har det bättre där de är nu, tillsammans.
Till mina föräldrar: Tack för den tid vi fick tillsammans, tack för att ni var världens bästa föräldrar och ni är alltid närvarande i mitt hjärta, Älskar er.
Min sorg över dem är inget jag skriver här, så detta var enda gången de näms här på bloggen.

För utom detta har 2011 varit ett år fyllt med omdaning, men också det sämsta mänskliga egenskaperna, girigheten, men den sparar vi till sist.

Det jag skrivit här på bloggen under detta år är mest upproren och revolutionerna i Tunisien, Egypten, Libyen och det nu pågående upproret i Syrien, som jag hoppas ska sluta med en stor folklig revolution som rämnar den fascistiska Baathregimen över ända, men där är vi inte än.

Tunisien har genomfört sina första demokratiska val och demokratin tar sakta  men säkert sina första stapplande steg och jag tror demokratin kommer att få fäste i Tunisien med tiden.

Egypten störtade Mubarak, men inte hans regim och där har militären f.n makten och vi såg under de sista månaderna nya protester på Tahrir-torget mot militärstyret.
Under protesterna visade både poliser och militärer sitt nakna våld mot de protesterande och visade på att mycket av de strukturer som fanns under Mubarak, lever vidare.Men det egyptiska folket kommer aldrig att ge sej och demokratin kommer att segra även i Egypten.

Libyen har blivit av med Khadaffi som lynchades i sin hemstad Sirte och jag tänker inte här och nu kommentera det, det har jag skrivit i ett tidigare inägg, så är ni intresserade av att läsa det, leta upp det på bloggen.

Nyhetsrapporteringen i från Libyen är knapphändig nu efter regimens fall, men det jag läst är att insamlandet av vapen pågår, men tyvärr finns problem med olika milisgrupper som inte vill släppa kontrollen över delar av huvudstaden Tripoli, så fortsättning följer, men även i fallet Libyen är jag hoppfull om demokratin, men det kommer inte att gå smärtfritt, det kommer bakslag, men libyerna kommer aldrig att låta sig styras av diktatur igen.

Det här är den utrikesploitiska följetongen som jag skrivit om under 2011 och det är inte den jag är arg över, som ni kanske förstår, utan det är den inhemska, den svenska politiken och partierna och bankdirektörerna som gör mej arg.

Hela det politiska etablisemanget hånflinar oss vanliga döingar rätt upp i ansiktet och de tror vi är en skock idioter som man kan lura i vad som helst.
Kanske har dom rätt i att vi är idioter, som låter dom fortsätta och bara knyter näven i fickan, men nu måste detta får ett slut.

Sverige idag är verkligen inget land att känna stolthet över, då det handlar om sjukvård, åldringsvård,skolan, dagis, alltså välfärden.
Är det någon som fortfarande tror att vi lever i ett välfärdssamhälle??

Samtidigt som Carema drar ner på de äldre, tvingar dem att ligga i sin egen avföring i timmar, inte låter dem gå ut för att personalen är för få, samtidigt som detta sker ger Carema stora bonusar till sina chefer och skickar vinsten utomlands.
I stället för att låta kommunen sköta de äldre, låter man riskkapitalister från USA sköta de äldre och jag indrar Varför?
Allt ska tydligeh privatiseras, inget är heligt längre och det har gått så långt nu att UPPHANDLING blivit det viktigaste.

Jag skulle, under mycket tvekan, kunna gå med på en upphandlig i en sektor som inte fungerar, men nu ska ALLT ut, även det som kommun, landsting och stat sköter bra själva.

Att en borgerlig regering stöder detta är inget märkvärdigt, de skiter i vanliga människor, de vill bara att de besuttna och rika ska bli än mer rika och än mer besuttna, men det som gör mej så förbannad är att även oppositionen tycker det.

Jag var tillhelt nyligeh medlem i Miljöpartiet, men efter en del ändringar i deras politik så lämnade jag Mp och är nu partilös.
Mp drev bl a kravet på 30 timmars arbetsvecka, men nu överger man det och sällar sig till de andra partierna och Mp håller mer och mer på att bli ett parti som andra.

Turerna inom S orkar jag inte skriva om, men jag sade när Juholt blev partiledare att det kommer att bli helt omöjligt för S med honom som ledare och det har ju visat sig vara sant.
S  är slut som arbetareparti, de närmar sig mitten där alla andra partier finns.

Det enda ljuset i mörkret är Vänsterpartiet, om det nu blir Jonas Sjöstedt som blir partiledare, jag  ska följa det partiet under året, så får vi se.

Girigheten skrev jag tidigare, en av de sju dödssynderna, men  det verkar inte bekomma toppcheferna inom det svenska bankväsendet.

De stora i Sverige,  Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken, grinar illa åt sina småkunder, oss vanliga döingar, men öser miljonbonusar över sina chefer, med lyxvåningar och pensionsavtal i mångmiljonklassen och jag är nog inte ensam om att bli spyfärdig var gång någon företrädare för dessa skitbanker har ordet. Ur deras munnar kommer floskler på floskler och man ser verkligen på dem att de skiter i allt annat än sig själva.

Nu har jag i dagarna blivit av med ett billån i en av dessa skitbanker och de har tjänat bra på mej under de 8 åren jag betalat tillbaka.
Ja ja, jag visste om det och det är inte det jag kommenterar nu, men att sitta med dyra lån är detsamma som det statarsystem som farfar levde under för 100 år sen. Jag menar nu systemet, inte levnadsförhållandena.

Att sitta med skulder över öronen, då håller man sej på mattan, man får under inga omständigheter mista jobbet och missar man en enda räkning, om så bara för 50 kronor, hamnar man hos fogden, som nu för tiden inte behöver väcka familjen genom att banka fogdligt på dörren, nej nu är det utbytt mot fönserkuvert, märkta Kronofogdemyndiheten.

Sen får man betalningsanmärkning och hamnar i UC och sen är man portad från all kredit i 3 -5 år.
Hela systemet är uppbyggt på rädsla och oro, att man inte ska protestera mot systemet, utan man ska hållas på mattan och jag tror banne mej att i Sverige har diktatorer funnit sitt stora föredömme.

I Sverige behöver statsmakten inte kväsa uppror och demonstrationer mot systemet , för här protesterar ingen, här demonsterar ingen mot orättvisorna, för ingen orkar, ingen vågar riskera.
Bojorna, de ekonomiska bojorna sitter hårt.

Men vi har ju demokrati säger någon, jag frågar, har vi?
Vi får ju rösta vart 4 år
Ja det är sant, på kapitalistiska partier, på högerpartier och högerpartier, på partier som vill bevara det nuvarande systemet, inga partier vill förändra, ja kanske kosmetiskt, men inte i grunden.

Jag skrev om de arabiska revolutionerna tidigare och i Syrien pågår en revolution som hittils skördat över 5000 döda, mördade av landets säkerhetsstyrkor och armé.
Trots detta växer protesterna bland vanligt folk, sakta men säkert och deserteringar inom armé och säkerhetsstyrkor också, trots att dessa riskerar att avrättas vid blotta misstankar på avhopp.

Om vi i Sverige bara hade några procent av de civilkurage och mod som dessa syriska demokratikämpar besitter, då skulle vi kunna kasta det svenska människoförnedrande  systemet över ända, men vi gör det inte och det ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: