Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Umayyad-Moskén, eller Al-Walids Stora Moské i Damascus, en helt fantastiskt vacker moské, en av världens älsta och största moskéer.
I moskén finns Saladins grav och relikerna efter Johannes Döparen.
Saladin var muslimernas högste ledare under det tredje korståget och erövrade sedan Jerusalem.
Krak des Chevaliers, korsfararborg nära Al Hosn(Homs), i västra Syrien.
Salah Ed-Din, Qal at al Sahyun, korsfararborg väster om Al Ladhiqiyah (Latakia), i västra Syrien.
Souk al Madina, medeltida marknad från 1300-talet i Syriens största stad Aleppo.
Marknaden har delvis eller helt bränts ner efter strider mellan rebeller och Assad-armén.
Palmyra, antik stad, numera arkeologisk plats, nordost om Damascus

Bosra, en stad i Hauran i södra Syrien i provinsen Deraa, vid gränsen mot Jordanien. I gamla staden Bosra finns denna amfiteater.

Gamla Damascus, Dimashq, ligger innanför stadsmurarna och i centrum på denna bild, Umayyad-moskén.
Damascus är en av världens älsta städer och erövrades av araberna år 635.

Dessa platser jag presenterat är alla uppsatta på UNESCOs världsarvslista och det är viktigt att dessa platser lämnas orörda till eftervärlden

Annonser

Read Full Post »

Läste en utmärkt artikel i Fokus om Syrien, läs den gärna och ni förstår den komplexa situationen i inbördeskrigets Syrien.

Nedan kommer två videos, den första från ett sjukhus, STARKA BILDER

Den andra videon är från Aleppo, där vi bl a får se den gamla marknaden, bombad av Assads armé

Jag vill här och nu, om det inte kommit fram tidigare, att jag sätter inga likhetstecken mellan den alawitiska befolkningen och Assad-regimen.
Den alawitiska befolkningen lider också under det pågående kriget och deras stöd till Assad är inte alltid ett stöd för att de älskar regimen, utan ett stöd för de räds oppositionen.

Här här oppositiones största misslyckanden, att inte kunna samla alla folkgrupper under upprorets fana, att inte tydligt lägga fram hur ett framtida Syrien utan Assad-regimen ska se ut.
Detta borde vara prioritet ett nu, för denna revolution är inte och ska inte vara en sunnimuslimsk revolution, utan ett syrisk revolution, en revolution för alla syrier.

Men då måste alla folkgrupper få garantier att Assadregimens förtryck inte ersätts med ett sunnimuslimskt förtryck

Read Full Post »

 

Hezbollah, Guds Parti, är en av stödtrupperna till den fascistiska Assadregimen, den andra är Iran genom sitt Revolutionsgarde.
Uppgifter finns att dessa två aktörer opererar inne i Syrien för att hjälpa sin allierade Assad.

Hezbollah, Guds Parti, vilka är de att ta Gud i sin mun och säga att de är Guds Parti?
Som om Gud skulle behöva ett parti och det säger en hel del om Hezbollah och dess ledare Hassan Nasrallah

Fredagens bomb i Beirut, som dödade Libanons säkerhetschef, Wissam al Hassan, utfördes troligen av Assadregimen eller dess hantlangare i Libanon, nämligen Hezbollah.

Libanons olycka är dess närhet till Syrien och Assad, som ser Libanon som en kolonial konstruktion som egentligen är en del av Syrien och Libanons olycka kommer att fortsätta vara dess olycka fram tills dess att Assadregimen faller.

Faller Assad, faller också stödet till Hezbollah och vad som händer då vet ingen, men troligast är att Hezbollah krymper och kanske marginaliseras, eller så gör dom en helomvändning under galgen då de ser vart åt det lutar och går emot Assad, som Hamas gjorde i början av året.

Iran och dess regim stöder fullt ut Assad och dess revolutionsgarde sägs finnas i Syrien för att just backa upp Assad och Iran satsar stenhårt på att Assad ska överleva, för utan Assad, står Iran isolerat.
Den iranska regimen är lika avskyvärd som Assad och uppgifter jag fått nu på morgonen är att Iran leder avrättningsligan tillsammans med Kina.

Oron i Libanon nu är att oroligheterna ska spridad och strider blossa upp mellan den sunnitiska befolkningen och alawiterna, de som stöder oppositionen i Syrien och de som stöder Assad och stider har brutit ut i den nordlibanesiska staden Tripoli.

Jag skrev alawiterna stöder Assad, jag tror inte det stödet är 100 procentigt och min uppgift nu är att se hur den alawitiska befolkninge ställer sig till Assad.
Självklart är inte alla alawiter för Assad, men de kanske stöder honom av rädsla för vad som skulle kunna komma efter hans fall, man vet vad man har men inte vad man får.

En grupp som kallar sig Fria Alawiter skriver följande:
”Alawiter över hela Syrien, res er tillsammans mot (al-Assads) korrupta familj vars enda mål är förräderi, pengar och makt.”

Fösvinner stödet från den alawitiska befolkningen faller Assad som en sten.

Read Full Post »

För att inte dra på mej all sortens påhopp såsom att jag skulle vara någon anglo/judisk kollaboratör eller gå i amerikanska/israeliska ledband så ska jag klargöra följande.
1. Ja jag har faktiskt blivit anklagad för ovan nämda av någon som inte läst bloggen.
2. Vissa har svårt att se världen med andra glasögon än de vita eller svarta.
Nu till inlägget

Jag har genom åren följt den israeliska/palestinska konflikten, kastats mellan hopp och förtvivlan, känt vrede och sorg och hopplöshet och mycket av mina sinnestämmningar kan ni läsa här på bloggen.

Jag har alltid ansett och anser fortfarande, trots FN och hela världssamfundet, att blockaden av Gaza är kriminell och att Gaza är ett helvete på jorden, ett fångläger.
Jag följde med spänning när Ship to Gaza 2010 försökte bryta blockaden och hjälpa befolkningen i Gaza, men det blev istället en tragedi med mängder av döda, eller mördade av israelisk militär.
Jag blev uppmuntrad av att det skulle göras fler försök att bryta blockaden och när Egypten gjorde sig kvitt Mubarak tänkte jag att nu kommer Rafah-övergången att öppnas och hjälpen komma in den vägen, till israels stora fötret.

På båtarna 2010 följde det med en mängd kända personer och efter tragedin satt många av dem i TV:s morronsoffor och berättade och det var många intervjuer med dessa människor innan tragedin på Mavi Marmara.

Nu med båten Estelle har också ett flertal kända personer följt med och när jag skriver detta har båten bordats av Israel och svenskarna befinner sig i Ashkelon.

Vad jag undrar över är vad dessa kända svenskar har för motiv med resan, om det är i första hand av omtänksamhet om Gaza-borna eller om det är för deras egen publicitet.

Varför jag undrar är därför att om man nu vill hjälpa folket i Gaza så kan jag inte förstå att man än en gång försöker bryta blockaden till sjöss istället för att ta landvägen via Egypten, in i Gaza via Rafah, den övergång som Israel inte har kontroll över.

Jag förstår att man får stor publicitet om man försöker bryta blockaden till sjöss, men nu är Estelle i israeliska hamn, allt det som finns ombord till de behövande i Gaza omhändertaget av Israel och de stora förlorarna är än en gång Gaza.

Varför då denna tystnad om Syrien, Varför inga hjälpsändningar till Homs, Aleppo, Idlib?

Svaret på frågan är att det är INBÖRDESKRIG i Syrien, men om man nu inte vill bege sig in i Syrien så finns stora flyktingläger i Jordanien, Turkiet och Libanon.
Kanske, men bara kanske, ses det inte som särskilt spektakulärt att ta sig till ett flyktingläger, fast befolkningen där är i ett skriande behov av hjälp.
Jag tror ändå att det skulle kunna gå att få in hjälp in i Syrien, då i områden som kontrolleras av rebellerna och det är en sak som kommer att undersökas närmare. Jag kommer aldrig att kräva att andra gör den resan utan att jag själv försökt först.

Jag har, som jag skrivit i tidigare inlägg, tagit beslutet om att försöka dra igång en kampanj för att belysa och göra Syrien mer känt och kanske i förlängningen dra igång något som liknar Ship to Gaza, fast då till Syrien.

Jag tillhör inte den skara människor som sitter här på kammarn och tycker andra ska göra, jag vill delta själv, tillsammans med andra som brinner för det syriska folket.

Till sist en video från helvetet i Homs, den totala förstörelsen, skapad av fascistregimen Assad och hans krigsmaskin. Homs är dagens Guernica, också den sönderbombad av fascister.
Hur kan världen vara passiv, hur kan vi vara passiva, kan du vara passiv?

Read Full Post »

Här nedan följer en intervju med Professor Leif Stenberg, som är Mellanöstern kännare på Lunds Universitet. Han svara på mina frågor om situationen i Syrien.

1. Hur skulle du beskriva situationen i Syrien idag, är det ett inbördeskrig?

Jag har sedan ganska länge definierat situationen i Syrien som ett inbördeskrig. Jag följer i detta sammanhang inte mediala eller politiska diskussioner utan resonerar kring frågan utifrån ett akademiskt perspektiv. Det finns emellertid en omfattande litteratur om hur termen ”inbördeskrig” kan begreppsliggöras och det råder ingen enhet i frågan, varken akademiskt eller i något annat sammanhang. Samtidigt ryms händelseutvecklingen i Syrien sedan en tid inom ramen för de försök till de olika akademiska definitioner som finns. Att frågan om situationen i Syrien ska ses som ett inbördeskrig överhuvudtaget har diskuterats hänför jag främst till olika politiska hållningar. Till exempel, bland internationella aktörer kan tanken att situationen i Syrien är ett inbördeskrig vara problematisk då en sådan definition förutsätter handling, och för opposition i Syrien kan en sådan definition vara problematisk då den förutsätter att även opposition brukar våld. 

2. Är upproret mot Assad sekteristiskt?

Nej det är inte självklart ”sekteristiskt” uppror, men det finns element av religionstillhörighet och etnisk tillhörighet som spelar viktiga roller i konflikten och förutsättningarna för dessa tillhörigheter är föränderliga och inte statiska. Det vill säga att majoriteten av såväl de som demonstrerar fredligt och som strider med vapen mot regimen är sunni, men det finns tillexempel kristna, druser och alawiter inom olika grenar av opposition.  Ett problem är att regim och vissa delar av oppositionen gärna vill framställa konflikten som att den är ”sekteristisk”. Ur regimens perspektiv är ett syfte att framställa sig som den som garanterar minoriteters säkerhet. Inom opposition kan vissa islamistiska grupper se på konflikten som definierad som en konflikt mellan rättfärdiga sunniter och kätterska alawiter. Tillhörighet till en religiös, tribal eller etnisk grupp kan i situationer likt den i Syrien bli viktiga genom att tillhörigheten till en grupp ger individen eller familjen en trygghet – det blir den identitet människor har förtroende för och det kitt som håller grupper samman. Dessa grupptillhörigheter ger det skydd som en stat inte kan ge i en konfliktsituation. Ett problem som kan uppstå är att dessa tillhörigheter kan bli drivande i konflikter genom att de ses som att de motiverar eller rättfärdigar deltagande. Det som är avgörande för hur islamitiska och jihadistiska gruppernas deltagande inom opposition ska utvecklas är om dessa grupper  kan skapa ett bredare stöd för sina positioner. Om syrier bedömer tills exempel jihadistiska grupper som varande utländska tror jag de kommer att de kan komma att förlora stöd om regimen faller och en övergångsprocess mot ett civilt styre i Syrien inleds. Dock kan dessa gruppers inflytande öka om de attraherar syrier – en utveckling som skulle ge dem en starkare legitimitet. Här finns många osäkerhetsfaktorer och jag kan inte se entydig bild rörande jihadistiska grupper inflytande och roll.

3. Har någon av sidan momentum?

Inte såvitt jag kan bedöma. Dock har de senaste dagarnas strider kanske visat ett visst momentum för opposition på marken. Något som i varje situation utmanas av regimens övertag i luften. Jag tänker här på att Fria Syriska Armén  lyckats erövra delar av den motorväg som kopplar samman Aleppo och Damaskus och att de kunnat tillfångata så många som 250 regimsoldater vid ett tillfälle. Om den av FN utsedda medlaren Lakhdar Ibrahimis  förslag att åstadkomma ett tidsbegränsat eldupphör under den kommande islamiska högtiden lyckas kanske det även tyder på att deltagare i konflikten närmar sig en situation där de är beredda att inleda förhandlingar. Dock är det kanske en alltför optimistisk syn.
4. Kan någon av sidorna, FSA eller Assad-lojala vinna militärt?

Såvitt det går att bedöma verkar ingen sida kunna vinna militärt i den närmaste tiden. Dock kan skiften ske snabbt och beroende på vilka framgångar den ena eller andra sidan har under en kort tid kan konflikten vändas till ena sidans fördel. Jag tänker i detta sammanhang mest på möjligheten att nå symbolisk framgång genom att flera framstående person dödas, hoppar av eller att symboliska platser erövras. I ett längre perspektiv är det samtidigt min uppfattning att regimen inte kommer att överleva. Om jag skulle ha fel på denna punkt är min slutsats att Syrien inte kommer att bli vad det varit. De sprickor som inbördeskriget skapat mellan individer och grupper av människor kommer det att ta lång tid att läka. De ekonomiska skador som Syrien lidit under de senaste 18-19 månaderna kommer också att ta lång tid att reparera. Jag undrar om internationella beslutsfattare är medvetna om omfattningen av skadorna på den syriska infrastrukturen.
5. Tror du rebellerna kommer segra i Aleppo`

Kanske inte i ett kort perspektiv. Det övertag den syriska armén har i form av tyngre vapen och det understöd armén har i luften gör det svårt att se oppositionen som segrare i ett kort perspektiv. Jag menar dock att i ett något längre perspektiv kommer den syriska armén att få problem i mötet med alltmer organiserade oppositionella styrkor, men detta förutsätter, som sagt, att opposition klarar av att organisera sig och bortse från till exempel ideologiska motsättningar och diverse intressen. Det finns flera som nyligen rapporterat om ökad splitting inom Fria Syriska Armén (FSA), men det är osäkert i vilken grad FSA är splittrade. En annan fråga som påverkar den syriska armén rör införsel av till exempel reservdelar och annan nödvändig utrustning till den syriska armén, något som ser ut att bli allt svårare att genomföra, dels på grund av utökad omfattning av sanktioner, dels en aktivare kontroll av transporter till Syrien som genomförs av Turkiet. Min poäng är att tiden verkar för oppositionen som stöds ekonomiskt och till viss del materiellt av olika länder.

6. Vad skulle en ev. rebellseger i Aleppo betyda för Assad regimen?

Det skulle skynda på regimens fall och medföra att oppositionen inte skulle var splittrad på flera fronter. Det skulle säkerligen medföra fler avhopp och kanske vara just en sådan symbolisk seger som bidra till att oppositionen får ett övertag som kan leda till regimens fall. Samtidigt är det viktigt att understryka att striderna förmodligen inte tar slut endast på grund av att regimen faller.
7. Finns det några tecken på förhandlngar meller oppositionen och regimen?

Regimen har vid några tillfällen under de senaste 18-19 månaderna försökt förhandla med den allt mindre del av oppositionen som tror att en förhandlingslösning är möjlig. Denna del av oppositionen tillhör de som varit opposition sedan länge i Syrien och de utgörs främst av en grupp intellektuella som utifrån ett mänskliga rättighetsperspektiv önskat förändra Syrien. De inom oppositionen som tror på en förhandlingslösning  är i dag mycket få och dessa förhandlingsförsök skedde främst under 2011. Lakhdar Ibrahimis försök att åstadkomma ett eldupphör är, såvitt jag förstår, kopplat till en tanke att ett eldupphör ska leda till förhandlingar och det finns förslag, bland annat det iranska, som fortfarande ser en möjlighet för Bashar al-Asads regim att verka som en övergångsregim under tiden ett val förbereds. Men svaret på frågan kan alltså lika gärna vara nej.
8. Finns det något som pekar på att Assad kan gå vinnande ur detta uppror/revolution, eller kommer Assad  med tiden att försvinna?

Som nämnts ovan är det inte mycket som pekar på att Bashar al-Asad blir kvar vid makten i Syrien i ett längre perspektiv. Till regimens fördel talar dock att den lyckats hålla sig kvar ända fram till nu och den inte fallit samman. Den internationella splittringen med olika länders uppbackning av regimen påverkar även möjligheterna för Bashar al-Asad. Det som mer pekar på att regimen Bashar al-Asad har en begränsad livslängd är att oppositionen i all sin oenighet sakta men säkert flyttar fram sina positioner. En andra aspekt är att internationella aktörer som stödjer opposition har investerat mycket ekonomi och prestige i att regimen ska falla. Sammantaget är det inte mycket som talar för att al-Asad sitter kvar vid makten i ett längre perspektiv.
9. Finns tecken på att den syriska armén demoraliseras och att höga alawitiska generaler, på sikt, kan planera en militärkupp mot Assad, för att rädda det som räddas kan?

Ett problem som är alltmer uppenbart är att konflikten blir allt mer våldsam. Om statliga institutioner som militär och polis faller samman fullständigt och även regimen faller kan Syrien hamna i en närmast kaotisk situation som i sin tur kan leda till ett utdraget inbördeskrig mellan olika aktörer som försöker flytta fram sina positioner. Det skulle kunna påminna om såväl den tidigare situationen i Irak och det libanesiska inbördeskriget. Jag är inte säker på att en militärkupp skulle förändra situationen. En sådan tanke bygger på föreställningen att upproret inte slutar även om Bashar al-Asad faller. Möjligen skulle en kupp tillsammans med ett tillsättande av en civil övergångsregim kunna dämpa upproret och leda till förhandlingar, men samtidigt finns inte mycket som pekar på en sådan utveckling just nu. Men igen, det är svårt att uttala sig om hur  diskussionerna går bland höga alawitiska militärer.
10. Har läst om att en alawitisk ministat vid Latakia kan bildas om Assad riskerar förlora, vad tror du om det scenariot?

I ett läge där Aleppo hamnar i oppositionens händer och att det blir en etablerad framgång, och Damaskus utsätts vad som kanske kan närmast beskrivas som en belägring med intensiva strider som närmar sig presidentpalatset är det inte otroligt att flera framträdande alawiter inklusive presidenten kommer att förflytta sig till de alawitiska områdena kring Latakia. Jag ser det som långsökt att detta skulle leda till en alawitisk ministat. Det skulle få konsekvenser för kurdernas position i Syrien och underblåsa självständighetssträvanden bland kurder. Kurderna är emellertid djupt oeniga för tillfället. Jag skulle även uppskatta att de flesta syrier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet inte är speciellt intresserade av lösningen med en alawitisk ministat. Tanken om en alawitisk ministat går tillbaka på historiska förhållanden under tidigt 1900-tal och den koloniala eran och är nog en svårförståelig konstruktion för de flesta syrier i dag. Det är dock en mycket allvarlig fråga vad som ska ske med den alawitiska kommuniteten som helhet om regimen faller och ett slags politiskt och säkerhetsmässigt vakuum uppstår.
11. Finns tecken på splittring inom den alawitiska maktsfären?

Den alawitiska maktsfären har alltid varit splittrad. Skillnaden sedan mars 2011 är att genom Syriens arabiska vår är förmodligen den allmänna uppfattningen bland alawiter att deras hela existens är hotad. Och i de ledande skikten vet i stort sett alla vad de kan förlora. Enheten mellan alawitiska ledare kan alltså sägas bygga på den alawitiska identiteten och de möjligheter denna har givit dem i det syriska samhället fram till idag. Den bygger följaktligen inte på gemensamma ideologiska utgångspunkter. En viktig aspekt av det syriska inbördeskriget är att trygga den alawitiska befolkningen vid ett maktskifte. Detta gäller, som nämnts ovan, även andra minoriteter.

12. Tror du Ryssland kommer att överge stödet till Assad på sikt?

I nyligen avhållna samtal med europeiska ledare verkade den ryske utrikesministern Sergei Lavronov inte vika från sina ståndpunkter gällande Rysslands stöd till Syrien. Det finns inga tydliga tecken på att Ryssland tänker avvika från den politiken inom den närmaste tiden. Jag har svårt att bedöma under vilka förutsättningar Ryssland skulle ge upp sin stöd för Syrien. Det som är uppenbart i Syrien just nu är att landet är på väg in i en katastroflik situation. Den humanitära situationen är  mycket prekär, ett stort antal döda, ett stort antal försvunna, klart mer än en miljon människor på flykt inom landets gränser, mer än 300 000 registrerade flyktingar i grannländerna och brist på mat, vatten och medicin. Till detta kommer att många civila sitter fast i stridzoner och våldet blir allt brutalare med avrättningar som är godtyckliga och utförs av alla stridande parter.

Min slutsats är att alla internationella aktörer inte har tagit ansvar och som syrienkännare som bedrivit forskning i landet i cirka 18 år är det djupt frustrerande att följa utvecklingen. Jag skulle önska att Syriens befolkning sattes i centrum för de åtgärder som föreslås. Men det är inte mycket som tyder på att så ska bli fallet.
Jag tackar Professor Leif Stenberg för att han tog síg tid att besvara mina frågor
 

 

Read Full Post »




Den översta bilden är från Homs, den andra från Aleppo, den tredje från Homs, den fjärde och femte från Aleppo. Den femte bilden visar den medeltida marknaden i Aleppo. Alla dessa bilder visar den förstörelse som Assad-regimen tillfogar sin egen befolkning.
Man kan aldrig med bilder visa eller förstå den grymhet och det helvete befolkningen lever under, inte bara i Homs och Aleppo, utan i hela Syrien.
Och man kan aldrig förstå den grymhet och och det totala krig som Assadregimens styrkor tillfogar sin egen befolkning.

Lägg därtill till att det nu kommit uppgifter om att Assadregimens styrkor använder klusterbomber mot de syriska städerna, så kanske man kan börja förstå vilken regim vi har att göra med.

Men det här inlägget ska inte handla om detta, utan om den glömska och den tystnad som råder i omvärlden vad gäller Syrien.

Ibland ser vi på nyheterna inslag från Syrien, det brukar vara i 5 minuter sen flashas det till andra nyheter, men det som förvånar mej mest är nog den tystnad som råder från alla de svenska riksdagspartierna, intressegrupper för den palestinska frågan och fredsrörelsen.

Jag menar inte en sekund att fokus ska tas bort från den palestinska frågan och då den nu aktuella Ship to Gaza. Palestiniernas situation där är verkligen ett helvete.

Men jag vill mena att man faktiskt kan fokusera på två frågor samtidigt och då se att hjälpbehoven i och utanför Syrien är enorma.

Vad jag menar med rubriken Ship to Homs, Aleppo, Syria är att vi alla borde engagera oss i Syrien, vi borde mer belysa vad som händer där och visa på Assadregimens grymheter.
Hjälpbehovet i det belägrade Homs är enormt och jag törs nog säga att läget i Homs, för de som fortfarande är kvar där,  som ett helvete på jorden.

Vad jag skulle vilja göra är att dra igång hjälp till Syrien, med likasinnade som liksom jag känner en frustration över att inget görs för det syriska folket.

Jag vill se torgmöten, demonstrationer, där alla riksdagspartier är engagerade, alla intressegrupper och fredsrörelsen, jag vill se insamling av mat, kläder och pengar till de nödställda inne i Syrien och jag vill vara med och leverera det som samlas in, så att allt kommer dit det ska.

Jag är beredd att jobba hårt för det här, tillsammans med andra lika engagerade så om du som läser detta också vill, hör av dej så börjar vi nu och bryter tystnaden om helvetet i Syrien.

Read Full Post »

Landet Pretto

Har ni märkt hur pretto alla är i det här landet, hur alla har Facebook och iderligen kollar statusuppdateringar, hur det kolas mer i mobilen än det kollas barnen de har med sej?

Hur folk verkar gå i sin lilla bubbla, utan omtanke för hur andra har det, empatilösheten sprider sig och samhället blir mer och mer narcissistiskt.
Jag jag jag jag jag, har du säkert tänk i samtal med personer du känner måttligt, hur de går på och pratar obönhörligt om sej själv, utan minsta fråga, hur är det med dej?

Individualismen och egoismen brer ut sej och allt handlar om JAG.

Stadsjeepar i stadsmiljön, vad har dessa bränsletörstande monster i stan att göra, förutom att vara potensförlängare och skyltfönster för bekräftande människor, ”se vad jag har”.
Sen att de har lån över öronen och inte blir lyckligare är en annan femma.

Sen kommer varslen och jobben försvinner och folk säger, det var väl tråkigt, nu får jag gå till arbetsförmedlingen, men man ser aldrig någon upprördhet, inget annat än att foga sig i systemet, kavla upp ärmarna.

Alla här i landet är så jävla förstående till allt och så behärskade att man tror att hela folket är zombier.

Det är något med det här landet som gjort och gör folk uppgivna, som får deras glöd och livsgnista att slockna och jag tror det är att vi förväntas vara så himla pretentiösa, pretto, hela tiden.

Alla i landet ska tycka lika dant och i morronsofforna i TV sitter s.k experter och talar om hur man ska vara och hur man ska tycka för att vara pretto och går man utanför normen, är man kuf, inderlig, annorlunda.

Man får inte göra si och man får inte göra så, man ska tycka si och man ska tycka så, då faller man in i normen.
Den här jakten på normen, som ju är fruktansvärt oviktig, gör att allt viktigt kommer i andra tredje hand, eller ingenstans.

Vad är slaktandet i Syrien mot den senaste Iphonen.
Vad är världens utanför planeten Sverige mot en latte me polarna, eller en grogg en fredag efter en veckas jobb?

Landet Pretto är ett känslokallt och känslolöst land, ett egoismens högborg, som man bara vill isolera sig ifrån, bli autonom och jag tror reaktionen kommer att bli så.
Det här inlägget är mycket generaliserande, jag vet att alla inte är så pretto som jag skriver, men jag vill provocera och hoppas att någon  tänker till och säger ” ja, men  så känner jag me, jag är också trött på prettosamhället”

Va inte så jävla pretto hela tiden, sänk garden lite och studera din omgivning och du ska märka att tempot är omänskligt, blicken är tom och jakten är en jakt utan mål.

Lyssna inte så mycket vad kultureliten tycker och tänker, utan tänk till själv och ha din egen åsikt och stå för den och framförallt, ta dej tid, stig av livets löpande band.

 

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: