Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Palestinier och syrier demonstrerar i Damascus mot fascistregimen

Labaik Allah

Read Full Post »


Strider mellan rebeller och den syriska armén pågår i Damascus-förorterna Tadamon, Kfar Sousa, Nahr Aisha och Sidi Qadad.

Protesterna ökar sakta men säkert i Syriens största stad Aleppo, men när jag, som i rubriken skriver att snaran dras åt, menar jag inget snabbt fall för fascistregimen.

Assad åynjuter stöd från Ryssland och Kina och Ryssland förser Assad med vapen, så det kan dröja innan Assad och hans anhang störtas.

Det kan ta allt från en månad till ett år, men fascisterna KOMMER att falla, förr eller senare, tidigare om den syriska armén byter sida och genomför en militärkupp, styrd av de många sunnimuslimska befäl som finns inom armén.
Vad en sådan militärkupp mynnar ut i vet vi inte, den kan bli folklig om militären ställer sig på folkets sida, men det kan också bli så att man byter ut en diktatur mot en annan.

På videon ser ni det som Assad-kramarna kallar utlänska infiltratörer och sionistiska kollaboratörer.

Assad-kramarna sitter här hemma i stugvärmen, utan risk att förlora sina barn i granatregn, eller att Shabiha rusar in och mördar deras familjer och förvägrar det syriska folket frihet och ett liv utan fruktan-fy faan.

Assad-kramarna lever i en bubbla, där allt är svart eller vitt, där den syriska fascistregimen skulle vara något slags motstånd till Israel/USA och om man är emot Israel/USA så måste man stödja axeln Syrien/Iran. VARFÖR?

Är man konsekvent är man emot varjer form av förstyck, såsom Israel, Saudiaranien, Bahrain, Syrien, Iran, Ryssland, Kina, Uzbekistan osv.

Eller är förtryck och diktaturen bättre och folken lyckligare i Syrien än i Saudi?

Assad-kramarnas argument liknar Israels-kramarna, att alla som är emot dem inte förstår, att alla som är emot dem går någon annans ledband, alla som är emot dem ingenting vet, blablablabla.

Låt oss ta Saudi-Syrien:
Vet ju inte vilken trosuppfattning Assad-kramarna har, MEN jag får en känsla av att de som stödjer Assad också stödjer Iran  då många av sympatisörerna är Shiamuslimer, medans Saudi är Sunnimuslimskt.
Enligt dessa Assad-kramare, så är ett Alawitiskt(Shia) förtryck bättre än ett Sunnimuslimskt förtryck, som i Saudi.

Man tar sig för pannan och iser hur förutsägbara dessa Assad-kramare är.

De skulle sannorligt stödja ett folkligt uppror i Bahrain, där majoriteten av folket är Shia, liksom i Saudi, där det också finns en stor Shia befolkning, men de motsätter sig ett folkligt uppror i Iran, Syrien Irak, där Shia har makten.

Jag skulle till 100 % stödja ett folkligt uppror i Saudi, Iran, Bahrain, Qatar, för jag ser till FOLKET, jag vill stödja FOLKET och jag stödjer ALLT som krossar diktaturer.

Read Full Post »

Igår såg jag filmen ”Sista Kontraktet” om mordet på Olof Palme och efteråt tänkte jag mycket på Palme och hur stor saknaden är och vilken stor politiker han verkligen var.
Glömmer aldrig mitt möte med Palme, som 16-åring på ett SSU-valläger i Ådalen 1976, då han var där och alla på lägret gick man och kvinna ur huset för att lyssna på honom. Han var en fantastisk talare och en talare som man alltid ville lyssna på och vars tal man aldrig ville skulle ta slut.

Låt mej bara göra klart att INGEN, absolut INGEN svensk politiker har efter Palme nått upp ens till hälften av hans kapacitet och engagemang.
Dagens politiker i opposition och regering är inte ens bleka kopior av Palme, de är ingenting och det mest tragiska är att Sverige har ingen utrikespolitik efter Olof Palme.
Och det hade inget med EU att göra, dagen efter mordet på Palme försvann den svenska utrikespolitiken, den man var så otroligt stolt över.

Palmes engagemang i tredje världen, kapprustningen med kärnvapen och försvaret av de svaga är signifikativt med Palme och ingen kunde som han, med sitt språk skapa detta engagemang.

Minns hans tal om USAs julbombning av Hanoi 1972, eller om Israels bombning av Beirut 1982 där jämförde han Beiruts barn med barnen i Warszawaghettot under Hitler.

Han var också före sin tid i Mellanöstern där han 1983 bjöd in PLO:s Yassir Arafat till Sverige.
Då stod dagens borgerlighet och med en röst fördömde besöket och orden var hårda, samtidigt som samma politiker idag vurmar för palestiniernas rätt till ett eget hemland.

Saknaden efter Palme är som sagt stor idag och jag är nog inte ensam om att längta efter en politiker som med hans glöd och engagemang tar sig an dagens heta politiska frågor.

Jag är säker på att han skulle i det skarpaste fördömt Assad-regimens brott mot sin egen befolkning, på samma sätt som han fördömde Israels brott mot palestinierna.
Och han skulle varit ursinning över Rysslands veto i FN:s Säkerhetsråd och han skulle säkert, med sitt alldeles egna sätt att utrycka sig, retat gallfeber på såväl fascisterna i Damaskus och Rysslands Putin.

Jämför det med våran bleka statsminister, som är så oengagerad och torr så man blir depremerad.  Har aldrig sett den karln brinna för något, aldrig sett någon glöd, utan när han visar sig på TV vill man bara stänga av.

Den här regeringen stärker bara mina fördommar mot borgerligheten att de är ointresserade av allt som inte rör ekonomi och sänkta skatter.
De skiter i orättvisa, förtryck och diktatur, de handlar gärna med sådana länder om man kan sälja ett extra JAS-plan dit.

Nu tillbaka till Palme och jag tror helt klart skulle han ha varit entusiastisk över den arabiska våren, men samtidigt varnat för de svårigheter folket nu står inför i Tunisien, Egypten, Libyen och Syrien.

De ljusskygga högerkrafter som låg bakom mordet på Palme ville se den utveckling vi har nu, med ett Sverige som går i USA:s ledband tillsammans med EU och håller tyst i klassen.
Jag vill säga att Sverige idag har ingen utrikespolitik, utan vi följer EU som lydiga idioter och det finns verkligen inget man kan känna sig stolt över.

Palme kunde få folk i tredje världen att känna att det i väst ändå fanns politiker som stred för deras sak, som kunde stå emot stora aktörer och kämpa för den lilla människan.
Idag har vi en utrikesminister som fullständigt skiter i förhållandena i t ex Sudan, för hans fokus är på Lundin Petrolium.
Och hans mantra med Tyst Diplomati gör ingen som helst effekt, se bara på Dawitt Isaak som man inte ens vet om han lever i fängelset i Eritrea.

Palme sade alltid att politik är att vilja och hans engagemang bottnade alltid i att gå först, öppna upp och ta bort dom spärrar som finns, för att sedan kunna gå framåt.
Den förmågan finns inte idag, ingen har den och därför finns inget att vara stolt över i svenska utrikespolitik.

Vi saknar dej Olof Palme, både i Sverige som internationellt

Read Full Post »

Så nås vi nu igen om uppgifter om en ny massaker i Syrien.
Nu är det i Hama-området, i en sunnimuslimsk by, al Tremseh, som uppemot 200 personer mördats av fascistregimens dödsskvadron, Shabiha.

Mönstret går igen från bl a Houla, där den syriska armén beskjutit byn och sen upprättat vägspärrar och sen släppt in Shabia, som mördar och lemlästar den sunnimuslimska befolkningen i byn.

Alltid, efter sådana här massakrer, kommer Assad-kramarna fram efter ett tag och pratar om konspirationer, att det egentligen är FSA eller jihaddister som utfört massakern, eller så tror dom på Assad-regimens version, att det är beväpnade gäng och terrorister.
Likheten i retoriken från Israel-kramarna är slående.

Jag har länge undrat över dessa Assad-kramare, vad de har för världsbild, vad som driver dem i sitt stöd för Assad och då menar jag Assad-kramarna utanför Syrien.

På Assads sidas finns Iran, Irak, Ryssland, Kina och på den andra sidan Saudiarabien, Qatar, USA och Västeuropa, som stöder oppositionen.

Assadkramarna säger ofta att detta är inget uppror, ingen revolution, men om man synar dessa i sömmarna lite så ser man att de stödjer regimen i Iran och är hatiska mot Saudi. Det sistnämda kan jag skriva under på, men jag har en känsla av att de som stödjer Assad själva är Shia och att de ser på Syrien revolutionen med dessa glasögon, eftersom de styrande i Syrien tillhör Alawiter, en gren inom Shia.

Sen har det någon rosenröd romantisk syn på Syrien som någon slags motpol mot Israel, att är man mot Israel måste man automatiskt vara för Syrien.
Dessa Assadkramare skiter fullständigt i syrierna och den sunnimuslimska majoriteten, de skiter fullständigt i att fascistregimen mördar, torterar och lemlästar män kvinnor och barn.

Den sunnimuslimska majoriteten ska inte få sina politiska rättigheter, de SKA leva under säkerhetsapparaten och fasistregimens järngrepp och alliansen Syrien-Iran-Hezbollah-Ryssland-Kina ska bestå, som en motvikt till väst.

Låt oss syna Iran, detta teokrati-välde där makten skulle  innehas av Gud och där demokrati är något slags kommunistisk folkdemokrati, där man inte kan rösta bort regimen, utan bara kan välja in maktens män.
Glöm inte bort den valet 2009 och hur oppositione  slogs ner av Basij-milisen.

Ryssland och Kina, ett postkommunistiska land och ett kapitalist-kommunistiskt land, där båda hårt och skoningsklöst slagit ner uppror i muslimska regioner i sina länder, som Tjetjenien i Ryssland och Xinjiang i Kina.

Jag vet att på den andra sidan finns heller inga människovänliga regimer såsom Saudiarabien, som var med och slog ner upproret i Bahrain, där majoriteten av befolkningen är shiamuslimsk.
Saudi är ett fruktansvärt land, med en fullständigt korrupt regim, som lever på sin olja och där bl a kvinnor lever som andra klassens medlemmar.

Jag vet också att Saudis stöd till den syriska oppositionen inte innefattar att Saudi önskar syrierna ett liv i frihet och demokrati, de stöder oppositionen för att störta regimen, så att axeln Syrien-Iran försvinner.

Därför lägger jag ingen större vikt eller skriver om vilka som stöder oppositionen, för jag stöder inte oppositionen reservationslöst, eftersom det i oppositionen ingår grupper jag inte vet något om.
Jag stöder de demonstrerande syriernas mål, en total revolution, där fascistregimen faller och folket i Syrien får sin frihet.

Men som Assad-kramrna agerar så känns det som om de lever i en bubbla, de bryr sig inte om den vanliga syriern, utan de ser allt som en konplott och det gäller inte bara fallet Syrien, de ser konspirationer i allt.

Att Assad sitter kvar är viktigare för dessa människor än folket i Syrien och ett mördat barn i Gaza, som mördats av Israel. är av större betydelse än ett mördat barn som mördats av Assads dödssvadron, Shabiha.
Barnet är ju inte egentligen mördat av Shabiha, utan av rebellerna och då blir det de viktigaste, inte vreden över att ett barn har mördats.

Allvarligt talat så kan jag inte ta dessa månniskor på allvar, dels för deras svartvita synsätt, dels för att de fokuserar på fel saker, men hur som helst, dessa kommer att få se fascistregimen falla, förr eller senare, för så är det med diktaturer, de faller förr eller senare.

Read Full Post »


Valet i Libyen ses som en stor framgång, även om det förekom oroligheter i framförallt östra Libyen, där Benghazi är centralort.
Oroligheterna där ses med bakgrund att de östra delarna av Libyen tycker sig bli underrpresenterade i det parlament som nu tar plats i Tripoli och där krafter vill att Libyen blir en federation.

Men i Tripoli och i övriga Libyen var, enligt uppgifter, lyckan euforist bland libyerna, att för första gången på 42 år, få rösta.

Segrare i valet tycks Liberala styrkealliansen bli, med ledaren Mahmud Jibril. medan den libyska motsvarigheten till Muslimska Brödraskapet, Justice and Development Party och Al Watan med den förre milisledaren Abdel Belhadj, som tvåa och trea.

Med det bryter Libyen trenden från två andra länder som genomgått revolution, nämligen Tunisien och Egypten.

I Tunisen vann det islamistiska Ennadha och i Egypten vann Muslimska Brödraskapet både parlamentsvalet och presidentvalet, men som sagt inte i Libyen.

Vad som händer nu i Libyen är att det ska utses en regering som ersätter övergångsrådet NTC.

Särskilda val ska utse en grupp som ska skriva en ny författning och sen ska den ut på folkomröstning.
Efter det ska ett ordinarie parlamentsval hållas.

Libyen har en befolkning på 3.5 miljoner och stora oljefyndigheter och om de fördelas rättvist i landet tror jag vägen till ett demokratiskt styre kommer att gå framåt.

Men man måste lösa frågan om östra Libyen och att de känner sig åsidosatta av västra delen.
Om man inte gör det kommer säkert våldet flamma upp och motsättningarna öka och risken för splittring blir uppenbar.

Read Full Post »

Bilderna ni ser i inlägget visar Djingareiber-moskén i Timbuktu i norra Mali.
Att jag visar bilderna är för att en sk. ”Islamistisk” milis, Ansar Dine, hotar försöra moskén, för att den skulle repressentera avgudadyrkan.

Flera mindre moskéer och maoseleum i staden har redan förstörts.

Djingareiber-moskén byggdes på 1300-talet då Timbuktu var en viktig handelsstad i området.

Bakgrunden till att denna satansmilis nu härjar i Timbuktu är att en gerilla bestående av tuareger, MNLA, stred tillsammans med Ansar Dine och erövrade hela norra Mali och bildade staten Asawad.
Efter att staten bildades utbröt strider mellan MNLA och Ansar Dine, där Ansar Dien besegrade tuaregrebellerna och ensamma nu styr i norra Mali

Så nu förstör Ansar Dien gamla helgedommar i Timbuktu och säger att helgedommarna stider mot Islam, trots att det är muslimska helgedommar de förstör.
Näst i tur att förstöras kan vara Djingareiber-moskén.

Denna milis, Ansar Dine, säger sig vara islamistisk, men de är satans hantlangare, ulvar i fårakläder och deras tillvägagångssätt påminner om talibanerna i Afghanistan.
De förstörde ju Buddhastatyerna i Bamiyan-dalen 2001.

Världen måste stå enad i fördömmandet av förstörelsen i Timbuktu och ställa förövarna till svars för detta brott de begår nu.

Talespersonen för Ansar Dine, Sanda Ould Boumama, sade att :
”Ansar al-Din kommer i dag att förstöra varenda mausoleum i staden. Samtliga utan undantag”

Read Full Post »

Today its the first post Gaddafi elections in Libya.

We  hope  the libyans can go vote in peace.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: