Nu har 2011 gått till handlingarna och det är väl inte för inte man kommer att minnas det året med både glädje och sorg.
På det personliga planet gick mina båda föräldrar bort med 7 månaders mellanrum av ålderkrämpor, men trösten jag känner är att de ville somna in och med de krämpor de hade den sista tiden, vet jag att de har det bättre där de är nu, tillsammans.
Till mina föräldrar: Tack för den tid vi fick tillsammans, tack för att ni var världens bästa föräldrar och ni är alltid närvarande i mitt hjärta, Älskar er.
Min sorg över dem är inget jag skriver här, så detta var enda gången de näms här på bloggen.
För utom detta har 2011 varit ett år fyllt med omdaning, men också det sämsta mänskliga egenskaperna, girigheten, men den sparar vi till sist.
Det jag skrivit här på bloggen under detta år är mest upproren och revolutionerna i Tunisien, Egypten, Libyen och det nu pågående upproret i Syrien, som jag hoppas ska sluta med en stor folklig revolution som rämnar den fascistiska Baathregimen över ända, men där är vi inte än.
Tunisien har genomfört sina första demokratiska val och demokratin tar sakta men säkert sina första stapplande steg och jag tror demokratin kommer att få fäste i Tunisien med tiden.
Egypten störtade Mubarak, men inte hans regim och där har militären f.n makten och vi såg under de sista månaderna nya protester på Tahrir-torget mot militärstyret.
Under protesterna visade både poliser och militärer sitt nakna våld mot de protesterande och visade på att mycket av de strukturer som fanns under Mubarak, lever vidare.Men det egyptiska folket kommer aldrig att ge sej och demokratin kommer att segra även i Egypten.
Libyen har blivit av med Khadaffi som lynchades i sin hemstad Sirte och jag tänker inte här och nu kommentera det, det har jag skrivit i ett tidigare inägg, så är ni intresserade av att läsa det, leta upp det på bloggen.
Nyhetsrapporteringen i från Libyen är knapphändig nu efter regimens fall, men det jag läst är att insamlandet av vapen pågår, men tyvärr finns problem med olika milisgrupper som inte vill släppa kontrollen över delar av huvudstaden Tripoli, så fortsättning följer, men även i fallet Libyen är jag hoppfull om demokratin, men det kommer inte att gå smärtfritt, det kommer bakslag, men libyerna kommer aldrig att låta sig styras av diktatur igen.
Det här är den utrikesploitiska följetongen som jag skrivit om under 2011 och det är inte den jag är arg över, som ni kanske förstår, utan det är den inhemska, den svenska politiken och partierna och bankdirektörerna som gör mej arg.
Hela det politiska etablisemanget hånflinar oss vanliga döingar rätt upp i ansiktet och de tror vi är en skock idioter som man kan lura i vad som helst.
Kanske har dom rätt i att vi är idioter, som låter dom fortsätta och bara knyter näven i fickan, men nu måste detta får ett slut.
Sverige idag är verkligen inget land att känna stolthet över, då det handlar om sjukvård, åldringsvård,skolan, dagis, alltså välfärden.
Är det någon som fortfarande tror att vi lever i ett välfärdssamhälle??
Samtidigt som Carema drar ner på de äldre, tvingar dem att ligga i sin egen avföring i timmar, inte låter dem gå ut för att personalen är för få, samtidigt som detta sker ger Carema stora bonusar till sina chefer och skickar vinsten utomlands.
I stället för att låta kommunen sköta de äldre, låter man riskkapitalister från USA sköta de äldre och jag indrar Varför?
Allt ska tydligeh privatiseras, inget är heligt längre och det har gått så långt nu att UPPHANDLING blivit det viktigaste.
Jag skulle, under mycket tvekan, kunna gå med på en upphandlig i en sektor som inte fungerar, men nu ska ALLT ut, även det som kommun, landsting och stat sköter bra själva.
Att en borgerlig regering stöder detta är inget märkvärdigt, de skiter i vanliga människor, de vill bara att de besuttna och rika ska bli än mer rika och än mer besuttna, men det som gör mej så förbannad är att även oppositionen tycker det.
Jag var tillhelt nyligeh medlem i Miljöpartiet, men efter en del ändringar i deras politik så lämnade jag Mp och är nu partilös.
Mp drev bl a kravet på 30 timmars arbetsvecka, men nu överger man det och sällar sig till de andra partierna och Mp håller mer och mer på att bli ett parti som andra.
Turerna inom S orkar jag inte skriva om, men jag sade när Juholt blev partiledare att det kommer att bli helt omöjligt för S med honom som ledare och det har ju visat sig vara sant.
S är slut som arbetareparti, de närmar sig mitten där alla andra partier finns.
Det enda ljuset i mörkret är Vänsterpartiet, om det nu blir Jonas Sjöstedt som blir partiledare, jag ska följa det partiet under året, så får vi se.
Girigheten skrev jag tidigare, en av de sju dödssynderna, men det verkar inte bekomma toppcheferna inom det svenska bankväsendet.
De stora i Sverige, Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken, grinar illa åt sina småkunder, oss vanliga döingar, men öser miljonbonusar över sina chefer, med lyxvåningar och pensionsavtal i mångmiljonklassen och jag är nog inte ensam om att bli spyfärdig var gång någon företrädare för dessa skitbanker har ordet. Ur deras munnar kommer floskler på floskler och man ser verkligen på dem att de skiter i allt annat än sig själva.
Nu har jag i dagarna blivit av med ett billån i en av dessa skitbanker och de har tjänat bra på mej under de 8 åren jag betalat tillbaka.
Ja ja, jag visste om det och det är inte det jag kommenterar nu, men att sitta med dyra lån är detsamma som det statarsystem som farfar levde under för 100 år sen. Jag menar nu systemet, inte levnadsförhållandena.
Att sitta med skulder över öronen, då håller man sej på mattan, man får under inga omständigheter mista jobbet och missar man en enda räkning, om så bara för 50 kronor, hamnar man hos fogden, som nu för tiden inte behöver väcka familjen genom att banka fogdligt på dörren, nej nu är det utbytt mot fönserkuvert, märkta Kronofogdemyndiheten.
Sen får man betalningsanmärkning och hamnar i UC och sen är man portad från all kredit i 3 -5 år.
Hela systemet är uppbyggt på rädsla och oro, att man inte ska protestera mot systemet, utan man ska hållas på mattan och jag tror banne mej att i Sverige har diktatorer funnit sitt stora föredömme.
I Sverige behöver statsmakten inte kväsa uppror och demonstrationer mot systemet , för här protesterar ingen, här demonsterar ingen mot orättvisorna, för ingen orkar, ingen vågar riskera.
Bojorna, de ekonomiska bojorna sitter hårt.
Men vi har ju demokrati säger någon, jag frågar, har vi?
Vi får ju rösta vart 4 år
Ja det är sant, på kapitalistiska partier, på högerpartier och högerpartier, på partier som vill bevara det nuvarande systemet, inga partier vill förändra, ja kanske kosmetiskt, men inte i grunden.
Jag skrev om de arabiska revolutionerna tidigare och i Syrien pågår en revolution som hittils skördat över 5000 döda, mördade av landets säkerhetsstyrkor och armé.
Trots detta växer protesterna bland vanligt folk, sakta men säkert och deserteringar inom armé och säkerhetsstyrkor också, trots att dessa riskerar att avrättas vid blotta misstankar på avhopp.
Om vi i Sverige bara hade några procent av de civilkurage och mod som dessa syriska demokratikämpar besitter, då skulle vi kunna kasta det svenska människoförnedrande systemet över ända, men vi gör det inte och det ska jag återkomma till i ett annat inlägg.
